Det här är Bögstolen, en av flera queera stolar med olika teman som kommer placeras runtom i Sverige. Den skapades för mina queers i Västmanland, därav de platsspecifika kopplingarna i nästa stycke. Men med projektets utveckling kommer det att inkludera flera ställen där det är svårt att vara öppet HBTQIA+. Här, utanför storstäderna, där det finns tusen olika anledningar att inte vara sig själv bland queerfobi, bruksmentalitet, tvåkönsnorm, machokultur, rasism, bakåtsträvande politik och tystnadskultur. 

 

Känner du just här, just nu, att du inte är ensam? 

 

Du kanske inte har med dig någon på plats när du läser eller lyssnar, eller är omgiven av folk som du inte vet vilka de är. Men ta några andetag och denna stund som ett tillfälle att stanna upp och känna efter. För om det går att känna någon annan queers närvaro här så är det min, Bruksbögen, eftersom jag varit här förut. Med konstutställningar som visats i och utanför Västmanland i över 10 år med titlar som En bruksbögs bekännelser, En bruksbögs historielektion och PTSD. Över 100 krönikor om HBTQIA+ i Fagersta-Posten, alltså lokaltidningen i bruksorten som höll på bli min död. Efter att ha blivit kallad bögjävel och hotad till våld längs dessa gator, då jag var på väg till skolan på 90-talet i Fagersta och Surahammar, fram till 2020 då jag var på väg till traumaterapi i Västerås. Smygandes i olika skepnader på väg till fester för att slippa slagsmål, för varför var jag alltid klädd eller rörde mig så där? Svettandes och nervös på väg till dejter i hopp om att få närhet eller kärlek, samtidigt rädd att mötas av någon som ville knacka en bög. Fram till idag då jag inte ens bor kvar, för jag tvingades sluta skriva, sluta vara offentlig och flyttade ännu en gång när diskrimineringen, hoten och den psykiska ohälsan höll på leda till suicid.

 

Vem bär egentligen skulden för allt det som görs mot oss HBTQIA+ när vi försvinner och inte längre kan berätta, eller bara ger upp för ingen lyssnar? När ingen vill bära ansvaret för det som inte görs för oss.

 

Det är just därför jag gjort denna plats för dig, trots du kanske tycker det är fånigt att sitta här och känna efter. För att ingen någonsin ska behöva känna sig lika världsensam här som jag gjort. Det fanns liksom inga sociala medier när jag växte upp på 90-talet i nazisttäta och homofobiska Fagersta. Där satt jag fast med familj som inte accepterade mig för den jag var. Det fanns inte heller några andra som vågade vara öppna och ute ur garderoben då. Och det här är ju inte så länge sedan. Så den här platsen är också för att inte glömma. Och för att påminna att vi alla behöver ta våra små och stora kliv fram, för varandras skull, och för dem som ännu inte kan. 

 

Det fanns en bög i min stad som outades rätt brutalt som man knappt fick nämna. Honom blev jag såklart vän med i tonåren och där fick jag mitt första queera gäng. Det hoppas jag du också får eller kanske redan har. För vad och vem vore jag utan? Jag skriver om det här i texten Nattkatter och hur vi, jag och Joakim, springer längs blänkande blöta asfaltsgator om nätterna i lilla Fagersta. Inte för att just det är så märkvärdigt men snarare för att ingen brydde sig om oss queers, vi skulle bara nämnas med skam. Och vi själva gick runt och låtsades som ingenting för att inte dra mer uppmärksamhet. Så jag kände att någon var tvungen att bryta trenden. Någon behövde ta uppmärksamhetssmällen. För att jag skulle kunna vara mig själv längre fram och få andra queers att förstå att vi måste skapa plats och bry oss om varandra här. Om vi någon dag ska kunna få känna oss lika hemma och självklara som alla andra. Om vi ska få tillgång till samma trygghet och rättigheter. Så vårt enda alternativ inte är att härda ut för att sedan flytta till storstan, för det var basically det som allas queera liv gick ut på förut, och det har samma outtalade tendens nu. Som om att vi accepterar att vi alla betalar skatt utan att ens ha rättigheten att kunna bo kvar utan diskriminering eller utan att nöja oss med mindre? 

 

Hur var din första förälskelse? Hur var det för dig att komma ut och upptäcka din identitet? Vad har du fått utstå och avstå för att du bott kvar och inte flyttade dit där de andra queersen bor? 

 

Jag vet att det är andra tider, vi bor i ett land som låtsas vara mer jämlikt, med kommuner som flaggar med regnbågsflaggor och går i Pride. Men jag vet också att queerfobin, homofobi, bifobin, transfobin är så normaliserad här och internaliserad i oss själva. Vi queers har blivit så vana att förminskas, glömmas bort och tryckas undan att vi inte längre prioriterar vår hälsa och välmående. För det var ju det vår omgivning lärde oss. Jag vet också att flera queers kommer tycka att den här platsen och idén är onödig, för de ‘’har ju inte haft det så illa’’, “inte ska vi hålla på fortsätta sticka ut och tycka synd om oss själva!?”. Men det handlar inte om det. Jag har själv fått tjata på kommunen där jag bor för de inte ens hade skrivit in HBTQIA+ i sina styrdokument, som om vi inte ens fanns. Jag har gått ut i skolor och hållit lektioner i HBTQIA+ trots scenskräck, på ställen där de annars inte hade fått den grundläggande kunskapen, där majoriteten aldrig träffat en öppen bög. Vården har sagt saker som att “det finns ställen för sådana som dig i Stockholm, du får söka vård där”. Och psykiatrin har under decennier misslyckats erbjuda hjälp med HBTQIA+ -kompetens. Inte på tal om mobbingen igenom alla års tvångsskola där ingen vuxen tog mitt parti, för en queer skulle ju tryckas ner. Det här säger jag inte för att ge dig bad vibes eller tycka synd, snarare för att belysa att omgivningen brydde sig verkligen inte, så länge det inte hände dem som de bryr sig om. Och man skulle inte bry sig om queers. Vi hade ju varit stämplade som psyksjuka då mina föräldrar växte upp. Det måste vi komma ihåg. För som jag bråkat med psykiatrin för att få tillgång till traumaterapi, trots jag levde så många år med alla symptom på akut PTSD och sedan utvecklade massa andra diagnoser eftersom jag var deprimerad och utmattad redan som barn, för att det inte fanns någon trygghet för någon som mig. Och nu har jag över 300 sidors journaler på psyk för att jag föddes bög och omgivningen fick göra som de ville. Och det här händer flera jag känner än idag som går medicinerade med antidepp och ångestmediciner i flera år utan att erbjudas hjälp för det som antingen gjorts mot dem eller bara för den omsorg som saknats. För vi bryr oss fortfarande inte om våra queers.

 

Kära bögar, det här stycket är för oss, har vi inte fått nog av att knullas i mörkret? Har vi inte fått nog av att förnekas hjälp på ställen där vi borde vara lika självklara som alla andra?

 

Från att tvingas leva ut i natten, till att spendera timmar för minsta möjliga connection med olika nyanser av diskreta över appar. Kroppar som köttas samman. Hemligheter i skogen, svettiga på toa, pulserande i parker, hastigt i förbifarten på baksätet av en bil. Ingen hinner eller bryr sig att lyssna till ett ‘’ajj’’ eller ‘’nej’’. Anonyma som inte går att anmäla för våldtäkt, och vi törstade ju efter närheten. Alla så jävla kännslomässigt vingklippta. Gränslöst kommunikativt förstoppade. Traumatiserade män som fortsätter traumatisera varandra. Inte för att skamma bögsex, men när den outtalade internaliserade homofobin blir en förväntad norm även då vi möts och ska in i varandra, går den ena ifrån utan att ens veta om att han har haft sönder den andra. 

 

Är vi inte less på att smyga med förhållanden? Inte kunna visa vår kärlek offentligt eller ens få uppleva kärlek för vi gav upp på att bli älskade på det sättet. För det vore för bögigt? 

 

Är vi inte less på isoleringen, ensamheten, hotet som jagar? Att vara kille, att vara man, att vara queer. Bit ihop, gör inte fel, ta ett piller, härda ut, dra en runk, känn inte fel. Stäng av och stäng ner för att inte bli deprimerad eller rastlös och frustrerad. Har vi misstagit sperma för läkande omsorg? Var hellre kåt, för en kille ska inte vara ledsen eller be om hjälp. Zoona ut och spela obrydd, svara samtidigt “allt är okej”, “alltid sugen”. När hela livet blir en kompensation och skådespeleri - är då att döva, spruta och vara kåt vår enda chans till autonomi? Varför i hela böghelvetet skulle det vara okej? Bara för att vi är killar och queer?

 

Därför vill jag att du som sitter här tar en stund och känner efter. Den här platsen gjordes för dig. Jag kommer skicka hit dem HBTQIA+ -personer som jag känner och uppmana fler queers att sätta sig här en stund för att du ska kunna veta, även om det inte känns så nu, att vi suttit här innan. Vi har gått hit. Vi finns häromkring och lever våra liv olika grader öppet i samhället. Jag vill att du försöker känna hur det känns när jag säger att denna plats är skapad och denna text är skriven för att jag och vi bryr oss om dig och behöver dig. Som vi behöver varandra. 

 

Hur känns det?

 

Allt för många HBTQIA+ -personer tvingas ge upp på sig själva, sin hälsa och sitt välmående innan de ens får en chans. För att det krävs av oss att passa in och nöja oss med att inte bli utsatta, det var det vi lärde oss. Att nöja sig med att vara tolererad. Men jag och alla som suttit här innan vill att du ska veta att det viktigaste nu är att vi vänder trenden. Att du tar dig själv och ditt välmående på allvar. Du har överlevt fram hit och är värd att må bra, känna dig trygg, vara i kontakt med känslor som en gång kanske var tvungna att stängas av. För det är det som sådana här ställen gör med oss. Vi slutar dyka upp som oss själva när det inte känns tryggt. Vi slutar känna oss själva när det inte finns plats och tillåtelse. Till slut känner vi inte heller varandra och kan därför inte heller finnas där för någon annan. Det blir en ond spiral av internaliserad queerfobi som vi måste svälja medan chansen till gemenskap, hälsa och självutveckling går oss förbi. Medan andra blint fortsätter sina liv. 

 

Även när det känns ensamt så finns det HBTQIA+ -personer som jobbat och jobbar för att du ska kunna vara lite tryggare och säkrare idag. Om du är en av dem som just nu distanserar dig, för du inte håller med eller känner igen dig, så kan ju det vara något bra att du inte varit mitt i tornadons öga. För det blir lätt övermäktigt och brutalt att både vara utsatt och den som jobbar aktivistiskt för att göra skillnad. Så ta gärna över facklan och brinn för oss. Även om allt detta skulle kännas obekant och som hittepå, för inte kan väl HBTQIA+ -personer fortfarande år 2026 ha det så? Varför inte göra allt du kan för att sätta dig in i hur det faktiskt är runt om för olika grupper? Det finns en risk att du bär skygglappar, kanske för att försvara dig, medan andra HBTQIA+ -personer inte ens vågar komma ut i sina familjer, skolor, på arbetsplatser och för sina vänner. Där jag har bott, i Fagersta, Örebro, Karlstad, Norrköping, Solna, Farsta och orterna runtom, finns det flera nyanser av att vara i garderoben än att vara öppen. Flera mediciner som ska trycka undan det vi känner. Och ingen pratar om det. För det är det skammen gör med oss. Så om du har det bättre, varför inte göra allt du kan för att hjälpa någon annan få det lika bra?

 

Är du en person med inflytande eller makt, vad väntar du på? Utbilda dig inom ämnet, låt denna gnista vara den som återtänder lågan. För ärligt talat, vad gör vi ens om inte brinner för det här? Att alla människor ska få rätt att existera i hela Sverige, inte bara om de flyttar till storstäderna? Hur kan vi låtsas vara för jämlikhet men inte jobba för att queers ska kunna känna sig trygga nog för att leva öppet och ute som sig själva i städerna där de föds och bor? 

 

Till dig som kom hit för att du kände dig ensam. Till dig som kanske inte ens visste innan att du också burit den ensamheten. Kom ihåg, det här är för dig. Det är dags att du börjar ta hand om dig, söker hjälp för det där som hände men fortfarande gör ont. Slutar förminska dig själv och vet att vi bryr oss, värdesätter och behöver dig även när omvärlden säger motsatsen. Kom då hit och vet att jag och mina andra queers kommer besöka den här platsen för att du ska kunna känna att vi alltid finns här just för dig. Bär med dig detta budskap och sprid det vidare, eller låt det leva inom dig som en värmande glöd.

 

Tolerera inte bara oss

Utan sitt med oss

Gör väg för oss

Brinn för oss

 

Se oss öppna dörrar 

som ingen annan kunnat öppna 

Gå vägar 

ingen annan visste man kunde gå

 

Våga se hela oss 

även delarna du inte vågar möta i dig själv 

Behöv oss 

som vi behövt er

 

Älska oss

så kommer vi visa 

hur stor och fri 

livet och kärleken 

kan bli 

​

​