Port för port, som en måttstock för hur deras stapplande fötter och slöddriga ord närmar sig köksfönstret med utsikt mot gården. Inatt är de inte bara fulla utan också osams. En blandning av skam, hat och rädsla sitter fortfarande fast i mig efter typ 20 år men saknar ett bra namn. Skatsla? Hadslam? Räkat? Är det inte märkligt hur man växer upp med trauman och sedan får lära sig att det är ens ‘’dåliga självkänsla’’ som är problemet? 

​

Jag vet inte 

Om det är tiden

Eller platsen

Som skapar 

Just det minnet

 

Kanske är det

En kombination

Två rätt

Eĺler två fel

På samma sätt

 

Klockan är efter midnatt, efter krogen och tydligen efter att all värdighet kollektivt lämnat oss. Inte bara deras, även min. Visst händer det något i natten när klockan passerar läggdax? Som ett tåg passerar en liten station, redan försenad och lokföraren vet att ingen ska av, inte där. Allt går utför tills man inte längre känner igen sig själv. Hur kom jag till den här nivån av personlighetsupplösning på så kort tid? En, två, tre timmar in och jag vet inte om jag är hungrig, ledsen, kåt, har ångest eller håller på dö. Vad heter den kombon? Trött var väl svaret som man alltid fann för sent och jag klev aldrig av eller på vid rätt tid eller station.

 

Jag vet inte

Om stålet var tunnare

Eller regnet föll hårdare

Gjorde man balkonger

Och bilar annorlunda då?

 

Det måste varit 1999

Då jag somnade

till höga ljud

När stormen drog in

Alla droppar 

bildade böljande lakan

Som slog mot ytor

 

När regnet och åskan

Var så konstant 

Och liknade mer

Bedövande brus

Än enskilda störande ljud

 

Med lite tur kunde det hända flera gånger per månad att hemmakvällarna bara var mina. Mamma och hennes snubbe var ute och festade och syrran sov hos någon pojkvän eller kompis. Det är nu det gäller. Skammen jag nämnde i början sträckte sig längre än till om grannarna fick reda på hur vi hade det. Den täckte hela min kropp och dess hemlighet. Den hemliga relationen till modemet och datorn som kom in i vardagsrummet på 90-talet. När Norrlands guld reklamen löd ‘’När man vill vara sig själv en stund’’, så var denna stund mitt Västmanlands guld. I tidsluckan då ingen annan var hemma kunde jag invänta modemets blippande, där varje biip väckte hopp om en ny kontakt med en ny person, en magisk kärlekssaga, en ride-or-die relation, för att sedan klicka mig fram till de olika sidorna. Oftast var det någon chattsida där smygisar använde ordet ‘’killsex’’ för att hitta varandra. Det var inte tal om att vara homosexuell. Mer som en macho side-hobby.

 

Sen kom sidorna som bara var för oss hbtq+ personer, där jag äntligen kunde börja ha riktiga relationer. Eller, jag var ju 15 år i en homofobisk stad i en homofobisk familj, så att bli outad innebar ju typ slutet på allt. "Riktiga relationer’’ var att kunna chatta över sidor där det plötsligt går att skicka bilder, där man kan lägga till varandra som favoriter och fortsätta konversationer och så småningom bli ghostad, blockad, groomad och catfishad, lurad på bilder, trakasserad och sexuellt utnyttjad, även under en längre tid. Vilken lyx att kunna ha lite mer återkommande och ännu mer komplexa, näringsfattiga och destruktiva relationer. Där man kan bygga upp något under flera månader för att sedan logga in och mötas av en block eller raderad profil. Eller ett meddelande där det bara står ‘’jag kan inte göra det här nå mer’’, ‘’Jag vågar inte mer’’, ‘’Jag har ljugit för dig, det här är inte den jag är’’.

 

Det är 2019

Kroppen kan inte släppa

Dripp, dripp, dropp

Med 3 sekunders mellanrum

Från grannens kran

Eller är det en potentiellt husförstörande läcka 

05.23

 

Jag minns inte

Om jag förut vaggades till sömns

Med ett lugn

Eller om det bekräftade 

Min terror

Att världen skulle gå under

Och det var där

Jag somnade

 

De är nästan framme vid porten och jag stänger ner sidorna på skärmen. Har i panik tömt all historik för att undanröja spår och bevis från brottsplatsen där jag en gång hade varit mig själv. Stoppat digitala kameran i fickan, den som användes för att ta kort på mig själv och kuken. Runkpappret är nedspolat. Kommer precis hinna stänga av datorn innan de hunnit in i trapphuset. Tydligen är det svårt att hitta nycklarna och pricka låset när man är packad. Fuck, vardagsrummet luktar tonårsdesperation, armhåla och runk. Sprutar lite parfym och viftar runt medan skärmen slocknar. 

 

Det finns saker

Jag kommer ihåg

Och andra jag fyller i

För att det ska bli

Inte lika trasigt

Eller ibland sämre 

än det faktiskt var

För det var så 

det kändes

 

Samtidigt som blinkandet på modemet svartnar, släcks även något inuti. Det är motsatsen till ‘’När man vill vara sig själv en stund’’. Håll ut och överlev till nästa gång. Blickstilla och hypervaksam, som ett byte försöker undvika att bli sedd. Hjärtslagen bankar i t-shirten precis där den faller ner för bröstkorgen. Småfjun reser sig från nacken och ner för ryggen. Det ilar i magen. Nu är inte bara röven svettig efter att ha suttit och varit kåt, händerna formar knytnävar och kortisolet rusar igenom varenda lem. Rummet är plötsligt en finsk bastu och jag är fullt påklädd. 

 

Jag hade en gammal träkista

Vid fönstret

Där jag satt

Och såg på

Medan stormen kom

 

Det skvätte in

På min tonårshud

Som annars inte ville synas

Men inatt

Kände jag mig levande

 

De bråkar fortfarande. Om nyckeln till dörren in till lägenheten. Om vem som är fullast. Men i tonen och de hårda ljuden, som kroppsdelar som roffar åt sig på ett sätt som om det inte finns någon omsorg kvar, hintas konflikter som byggts upp i flera år. Min kropp går från freeze till fight till flight. Innan samvetet kopplas på springer jag till köket och hämtar en kniv och tillbaka till mitt rum. Stänger mellan mig och vardagsrummet. Lutar ryggen mot dörren och glider sakta ner sittandes med böjda knän. Håller krampartat i kniven som är mer som en kortskaftad köttyxa. Svart handtag och silvermatt stort skär helt utan repor. I finska familjer hade knivar en större roll än hos mina svenska vänner. Morfar hade en hel vägg med knivar, en för varje tillfälle. När vi skulle sprätta upp fiskarna som vi fiskat, tälja flisor för att göra upp eld, skära delar av salamin han bjöd på nere i mörka källaren med ett glas sprit som jag var alldeles för ung för att dricka, och en annan för att snida hantverk. Precis då kroppen glidit ner mot dörren och landat på golvet stövlar de in i lägenheten. Orden tystnar. Kroppsljuden, andningarna, och skorna som slits av, de hårda händerna mot väggarna håller kvar spänningarna. Knuten i magen blir värre, skinkorna levlar upp i knipskalan. Det var lättare att hålla koll när de skällde och svor. Det låter som någon delar ut slag eller knuff. Någon tycks falla till marken. Det är svårt att veta exakt vad som händer när flera scenarios passerar fantasin. Jag sitter i fosterställning med kniven och svetten rinner i varje veck som är hud mot hud. Vecken i magen, knävecken, armvecken, ögonlocken. Mellan handen och handtaget. Stunden är kritisk för osämjan har eskalerat till slag, hot och en kropp som ligger på golvet. Är detta stunden jag väntat på, då kniven äntligen kommer till användning? Ett bråk till och antingen rusar jag ut och dödar dem eller så sitter jag kvar och skär upp mig själv. Det är dem eller jag nu. En svordom till. Ett slag till. Men inget händer. Kroppen som fortfarande står upp andas tungt och stapplar in till sovrummet som ligger längst bort från dörren som är mellan oss. 

 

Gatorna blänkte

Av nattsvart 

och gatubelysningsreflektion

Asfalten hade aldrig talat så fint

Vattnet stänkte formationer

Som tusentals fiskar

I ett flyktigt stim

När blixten skällde

Slutade allt annat höras

För en stund

 

Så tom

Och uppfylld 

På samma gång

Jag var rädd

Men lugn

Allt kunde vara över imorrn 

 

Bortom lägenhetsbyggnaderna och under stjärnklar himmel fanns en äng dit jag brukade gå när alla andra lagt sig. Ett andhål. Vare det här de menade med ‘’När man vill vara sig själv en stund’’? Som att man blev kvar och hölls fången i det homofientliga hemmet, i den homofientliga staden men ändå fick stå under en tillåtande stjärnhimmel. Någonstans under alla dessa stjärnor måste väl någon annan som jag finnas? Någon måste väl kunna tycka om någon som mig? Eller är det för sent att räddas? Finns det ett bäst före datum? Har jag blivit för trasig? Frågorna och nätterna var oändliga. Det var som om tåget hade bestämt att det var onödigt att stanna både för att släppa av och plocka upp här. 

 

Jag vet inte

Om det är frihet

Eller sorg

Som skapar det minnet

 

Kanske är det 

En kombination

Två rätt

Eller två fel

På samma sätt

 

Men jag har lärt mig

Uppskatta minnet

Oavsett

För att det är mitt

Från Svedjevägen 7c

​

​