Jag bor i en stad som tillåter mig leva lite i taget

här kan jag stänga ute allt när jag inget orkar

och så stannar det till, för en stund

tills jag vill leva mer

 

 

Men det erbjuder inte livet i sig

utan jag måste åka härifrån

jag måste anstränga mig

precis som för din kärlek

måste jag jobba för livet

 

 

jag lever i perioder

då som en kompensation

för den period jag varit tvungen att ta igen

för jag blev van vid frånvaron

av rörelsen, av ljudet, av intimiteten, av sårbarheten

av det konstanta livet

det liksom blir för mycket

 

 

Här kan tyckas finnas tid för reflektion

här kan tyckas finnas plats för vila

men när jag stannar upp i denna stad

när jag stänger igen och drar ner min persienn

så börjar något inom mig kvida

 

 

här finns plats för det i mig som behöver lugn och läka

det som behöver sorteras och sakta ta form

men här finns inte plats för det i mig som vill ut och synas

som hållits nere och tillbaka från människor så länge

ingen vill se mig här

ingen vill något här

 

 

jag bor i en stad som är omgiven av skog, fält, vatten och vackra vyer

när jag återvänder hit är det som att komma hem

sakta men säkert rinner stressen av

spänningarna släpper från pannan över munnen

axlar, mage, ben

 

 

Jag vet att det inte kommer hända så mycket på ett tag

mina största problem kan vara om jag ska gå till ica eller coop

ska jag ens gå ut idag kan man undra

finns det ens något att göra

finns någon som vill göra

 

 

jag bor i en stad lite längre bort från dem andra

jag måste alltid anstränga mig lite mer

för att komma till det där livet jag hört talas dem lever

jag har provat flytta härifrån ett antal gånger

men aldrig känt mig hemma

jag har en bit av min själ här

samtidigt som andra delar drar härifrån

min kreativitet, mitt sociala, mitt sexuella

allt som behöver stimulans

här kan jag få tid att finna uttryck

men det är bara träden som står kvar och lyssnar

 

 

trots du vände mig ryggen

trots du mötte mig med hårda ord, tystnad eller en hyttande hand

var det bara med dig jag kände mig hemma

en knut i magen och spända axlar var min vardag

att jobba för att du skulle se mig var mitt jobb

som nu har upphört

 

 

jag bor i en stad som påminner om mina tidiga relationer

en hatkärlek jag inte vet hur man lever utan

jag dras tillbaka för att sedan dra igen

snackar skit om stället till andra utifrån

men blir aldrig borta länge

 

 

jag får leva mitt liv i perioder

tills jag funnit andra sätt

när jag kliver av tåget klämmer jag en kebabtallrik

bara för att känna mig äckligt mätt