Förlåt för att jag inte skrivit på ett tag, det har varit rätt kämpigt och inte funnits ork. Hur mår du? Fick du ett bättre lån för att betala av alla dina skulder som du berättade om sist?

 

Jag var tvungen att hoppa av skolan igen för jag blev sådär deprimerad så jag inte klarade av att göra något. Visste du att när man går till socialen struntar dem i vad du har för behov och vad du behöver hjälp med? Första månaderna som jag var sjukskriven fick jag ingen hjälp alls för dem tyckte jag skulle klara mig på något sätt ändå, och jag var ju för sjuk för att orka bråka. Att fixa med alla papper de vill ha var omöjligt när jag mådde som värst. Det var tur jag kunde flytta till mina kompisar i Stockholm över sommaren där jag fick ett rum och hjälp mig med mat ett tag. Annars vet jag inte vart jag hade varit nu. Men nu har jag börjat få lite hjälp med ekonomin och kan typ äta varje dag och betala hyran. Jag tycker det är lite konstigt att dem inte anpassar hjälpen till den som söker, utan det sker enligt någon norm. Vem är den här normen? Och jag har ju inte behandlats enligt norm innan men jag ska göra det nu?

 

Mamma, fick du hjälp när du flyttade tillbaka hit till Sverige med oss barn? Ekonomiskt? Visst hade vi det rätt tufft ibland? Hur mådde du egentligen efter allt bråk i domstolen med pappa? Jag minns ju att vi bodde hos mormor ett tag innan vi flyttade till lägenheten på svedjevägen och att det ibland kom en kvinna med bröd, o’boy och kläder i en korg. Hon som hade en affär på stan.

 

Jag får inte hjälp med mediciner eller den vård jag behöver så jag har blivit sämre fysiskt. All stress och ångest över hur jag ska kunna klara mig när jag är för sjuk för att jobba eller plugga har också gjort sitt. Vissa dagar dricker jag bara för att få en paus från ångest och tankar på att ta mitt liv, för jag inte ser någon annan utväg (alkoholen får jag såklart av vänner eftersom jag inte har råd). Ska det vara så här bara för man blir deprimerad och behöver hjälp några månader? Jag trodde att det var därför vi jobbade och betalde skatt för att ingen ska behöva vara hemlös, gå utan mat eller gå sjuk utan att få hjälp i Sverige. Mamma, hur gjorde du för att klara dig med oss barn när du fick cancer? Vem tog hand om oss när du låg inne eller när du var hemma o var sjuk? Hur fick du pengar då?

​

Jag sökte ersättning från mitt försäkringsbolag för depressionen eftersom jag haft den av och till sen jag var barn och den alltid hindrat mig från att jobba eller plugga längre perioder. Dem sa att det var tur att jag hade en barnförsäkring innan jag blev vuxen, för då kunde jag söka från den. Eftersom det inte går att söka för psykiska sjukdomar från vuxenförsäkringen. Där kan man tydligen bara få hjälp om man har fysiska sjukdomar eller skador. Jag var tvungen att hjälpa dem få ihop journaler från alla ställen som nånsin hjälpt mig. Jag berättade att jag också är fysiskt sjuk och samtidigt kämpar med den delen. Att jag håller på utredas för Sjögrens syndrom och andra reumatiska sjukdomar som jag troligtvis haft i flera år som också påverkar min depression. Men de kunde inte hjälpa mig med det. Jag skulle återkomma när jag hade en ordentlig diagnos. Och för några dagar sedan fick jag svar att min depression är ett undantag i deras försäkring. Mamma, jag vet att du inte heller har så du klarar dig varje månad, men vad gör man i såna här situationer?

 

När jag blev så deprimerad fick jag ont i hela kroppen och kunde inte göra så mycket annat än att bara sitta eller ligga o vila. Gråta gjorde jag också hela tiden. Det kändes så konstigt att kroppen strejkade. Jag är ju rätt van med att bli deprimerad med jämna mellanrum nu men inte att det påverkar mig så fysiskt. Så jag gick till läkaren. Men bara för att jag var deprimerad verkar det som om de inte vill ha med mig att göra. De verka tycka att all undersökning av kroppen är onödig eftersom min depression är psykisk. Trots jag tidigare haft brister på vissa vitaminer som gör en deprimerad och blodbrist som gör en utmattad. Så jag fick kämpa för varje kontakt, varje möte och till slut acceptera att jag istället får be att de skickar mig någon annanstans som förhoppningsvis kan hjälpa. Jag gick hem och googlade mina egna möjliga diagnoser för att sen kräva att de skickade mig till någon specialist. En gång tog det två veckor från att jag ringde och frågade vad jag hade fått för svar på en remiss, till att någon hade tid att ringa upp mig bara för att säga att det i brevet stod att jag inte skulle få någon hjälp och att de hänvisar mig till fortsatt utredning genom min vårdcentral. Vårdcentralen som inte vet vad de ska göra med mig. Trots jag har varit hos läkaren flera gånger nu så har ingen undersökt mina ögon som torkar igen på nätterna eller de andra symptomen jag har som hjärtklappningar och blödningar från olika ställen som inte ska blöda. Men att jag ska vända mig till psyk har jag fått höra ett antal gånger. Så jag har inte sovit ordentligt sedan förra året i höstas då jag fick sova hos dig några veckor. Tack förresten, jag vet att det inte var det lättaste eftersom jag inte mår så bra och vi inte alltid kommer överens. Men det betydde mycket att jag fick låna ditt rum för att ha någonstans att bo en stund, hoppas det inte var allt för jobbigt att sova på madrassen i vardagsrummet.

 

Ärligt talat var jag mer beredd på hur svårt det brukar vara med psyk eftersom det tagit sån tid att få hjälp där förut. Så jag hade redan bett min terapeut från Stockholm remissa mig till psykmottagningen här och samtidigt gjort en egenanmälan där jag var tvungen att förtydliga att jag var suicidal för att de skulle ta mig seriöst. Jag ringde även flera gånger för att fråga vad de behövde av mig för att jag skulle kunna få en kontakt. Så nu har jag både en samtalskontakt och en psykläkare här. Hör och häpna, båda funkar rätt bra! Samtalskontakten är med någon jag träffat förut så hon känner till mig vilket är skönt så jag slipper börja om och berätta hela mitt liv igen. Psykläkaren är ok, hon vill egentligen bara medicinera mig, men det vill ju alla. Just nu respekterar hon att jag inte känner mig redo för någon ny psykofarmaka. Att jag vill lösa min sociala och fysiska situation först för att sen se hur jag mår och kunna ta beslutet då om jag vill ha/behöver någon medicin. Jag har försökt få dem att förstå hur medicinkänslig jag är och hur mycket sämre jag kan bli av olika mediciner. Och därför känns det inte värt för mig heller att försöka medicinera bort en situation som är ohållbar när det egentligen inte är några större fel på mig annat än att jag behöver tid och stöd för att komma igenom depressionen. Depressionen som också kan vara kopplad till mina fysiska tillstånd, som inte skulle hjälpa om jag proppar i mig psykofarmaka för att slippa känna. Jag behöver hållbar hjälp en gång för alla. Jag har ju mått så här upp och ner och blivit bollad fram och tillbaka utan kompetent hjälp för länge.

 

Vet du om det finns några psykiska diagnoser i vår familj? Så många har ju alkoholproblem, har de inte fått hjälp med anledningen till varför de dricker så mycket? Vad har vi för fysiska diagnoser i släkten? Jag har ju så mycket problem med magen, huden, sömnen, värk, ångest osv. Läkarna brukar fråga om det ligger i släkten men jag vet aldrig vad jag ska svara eftersom ingen tycktes vilja prata om det. Hur skulle man orka göra allt det här för att få hjälp om man inte var van vid att vara deprimerad eller när man blir helt däckad? Är det meningen att alla ska ha ett säkerhetsnät som fångar upp en, hjälper en och vårdar en? Men om man som vi inte har en sån familj, hur klarar man sig då?

 

Socialen har förresten inte ens gett mig en handläggare än trots jag flyttade hit och bad om hjälp för flera månader sen. Jag har ju fått försörjningsstöd men vissa dagar kommer jag ju inte upp ur sängen och andra dagar kommer jag inte till köket för att göra mat. Jag är inte så sjuk så psyk kan lägga in mig men när jag frågade soc vad det fanns för hjälp så blev de stumma. Rink akutpsyk sa nån. Akutpsyk säger att de inte kan hjälpa mig. Jag fick helt enkelt gå hem och googla igen. Behandlingshem för ångestproblematik och depression. Detta var nytt för både socialen och psyk. De trodde väl bara att behandlingshem hjälpte folk med missbruk eller att man var tvungen att vara så psykiskt sjuk att man fick läggas in på mentalsjukhus. Vad händer med alla innan de blir så pass sjuka undrar jag då? Innan man missbrukat till den grad att man lär komma till behandlingshem eller slutet mentalsjukhus. Soc verkade tro att de hjälpt mig tillräckligt den månaden jag fick tjata till mig en plats på stödboendet, då jag inte hade någon annan stans att bo. Detta i sig var ju underligt eftersom det främst är ett boende med personer med missbruksproblematik och personalen verkade förvirrade inför hur de skulle bemöta mig som hade andra besvär. De verkade också tycka att det var jobbigt att jag ställde krav och ville få ha en viss standard. Typ att jag ville ha tillgång till ett badrum som inte var fläckigt av andras bajs och blod. Jag tänkte att jag som redan var så pass sjuk och orkeslös inte skall behöva städa badrummet på ett sånt ställe innan varje gång jag använder det. Jag fick även skäll då jag var på väg att flytta därifrån för att personalen inte verkade ha någon koll på saker. Mamma, varför blir man bemött som om man är lite dum när man inte mår bra. Det är som alla dem här ställena omyndigförklarar mig bara för att jag är öppen med hur jag mår och känner. Borde inte det vara en bra grej att jag uttrycker hur jag mår och söker hjälp? Handlar det också om pengar? Mår jag dåligt så kommer jag inte kunna tjäna pengar utan istället kommer kosta dem. Handlar det om att folk hellre hjälper en om de får bestämma allt själva och då vill dem att man plötsligt bara ska hålla tyst. Typ om jag mår dåligt så har jag misslyckats med livet och då kan jag lika gärna avsäga mig min fria vilja. Lite så verkar det vara för fler som är i samma situation. Att de plötsligt inte ska få ha något att säga till om i sina liv för någon kommun eller institution stämplat dem som missbrukare eller psyksjuk och ger dem lite hjälp (tak över huvudet eller matpeng) som knappt räcker till.

 

Varför var du och pappa så hårda mot mig? Ibland undrar jag varför jag som vuxen tagit så mycket skit från folk. Men sen kommer jag ihåg hur dominanta, arga och kontrollerande ni var mot mig. Jag fick liksom inte bara vara mig själv. Då förstår jag att jag har något i mig som är van med det, som knappt märker när det händer. Eller som till och med tror att livet skall vara så. Tills jag blir utmattad och börjar känna igen, då märker jag hur trasig det gör mig. Var det för att ni inte heller mådde bra när jag var liten? Hur hade du det när du var liten?

 

Jag hörde för några månader sen att man kunde kalla till sip-möte. Det skulle samla de instanser man behöver hjälp av så de kan samarbeta mot ett mål. Men jag hade tänkt vänta tills jag fick någon kontakt på soc så jag skulle känna mig trygg med att veta vem som skulle hjälpa mig, så jag inte kallar någon som inte ens känner till min situation. När jag tog upp detta med soc menade de att det var psyk som skulle kalla till mötet eftersom mina besvär var psykiska. När jag tog upp det på psyk ville dem att soc skulle kalla till sip eftersom jag redan får hjälp av psyk och det är i min sociala situation jag behöver mer stöd. Efter ytterligare några vändor av bollande fram och tillbaka berättade någon att även detta handlade om pengar. Ingen vill ta på sig att kalla till mötet för då kommer kostnaden ligga på dem. Att utse en handläggare till mig för att utreda vad jag har för behov av hjälp skulle ju också kosta dem tid och pengar och mitt mående skulle då vara en del av deras ansvar. Det är lite tragikomiskt att jag måste jobba med allt detta för att få ihop pengar och stöd när det står i mitt läkarintyg att jag är sjukskriven för jag inte klarar av att jobba och att jag har svårt för allt det jag nu tvingas göra. Till slut mejlade jag socialen att jag ville ha ett sip-möte och skrev vilka jag ville skulle närvara och vad jag i dagsläget skulle behöva hjälp med. Jag ville att det skulle finnas skriftligt så det inte gick att ignorera. Min psykkontakt sa att en sip är något som prioriteras och brukar gå rätt fort, vilket vi också hade hoppats på eftersom hon snart skulle sluta. Det hade känts tryggt att ha med någon som redan känner till mina problem och som jag vet står på min sida när det kommer till att jag behöver en trygg, hållbar situation. Utan att jag behöver vara rädd att hon ser mig som en kostnad. Det var nu flera månader sedan och ingen av oss har blivit kallad till något möte.

 

De på psyk säger att dem diagnoser jag har sen tidigare, vilket är olika depressionsdiagnoser och en som innebär att mitt psykiska (emotionella) mående tar uttryck i fysiska symptom - när jag mår dåligt får jag även kroppsliga sjukdomar. Att dessa inte riktigt ger en utförlig bild av de problem jag har. Och för att bli tagen mer seriöst och kunna få mer hjälp behöver jag ’’bättre diagnoser’’. Så vi ska utreda mig för personlighetsstörning och PTSD. Min terapeut i Stockholm och flera andra har instämt att jag har en otrygg anknytning (enligt anknytningsteorier) och jag håller helt med. Att man blir otrygg i sig själv om man inte haft en känslomässigt trygg uppväxt. Men detta har jag ju varit helt öppen med inför alla instanser jag haft att göra med. Men det räknas inte. För det finns ingen kod för det vilket innebär att det inte finns några pengar för det vilket innebär att det inte finns någon hjälp att få, för det inte är rätt diagnos. Hur var jag som barn Mamma? Har jag alltid varit känslig? Har jag alltid reagerat så här på stress? Hade jag alltid svårt att anpassa mig?

 

Det värsta efter mina senaste depressioner är att jag känner att det påverkat min hjärna. Det tar liksom längre tid att återhämta sig. Jag har sämre simultankapacitet, jag klarar inte alls av att göra flera saker samtidigt och under press. Mitt minne är inte som det en gång var och jag tycker bara jag blir mer känslig i olika situationer. Min kropp blir också mer påverkad av ångesten det innebär att må dåligt och inte veta hur man ska få saker att gå runt. Det är inte ångesten eller depressionen eller de fysiska åkommorna som är värst. Det är oron över att veta hur man behandlas när man är svag. Och rädslan att inte klara av. Men att ha varit sjuk har även lärt mig mycket om mig själv och jag orkar inte hålla på med massa onödiga saker eftersom min ork och tid alltid är begränsad. Jag blir tydligare med vad jag behöver hjälp med, och jag står på mig mer när någon försöker behandla mig som skit, för jag orkar inte ta mer. Blev det lättare för dig när du blev sjukpensionär? Jag antar att det är en dum fråga eftersom du var tvungen att sluta jobba och fick mycket mindre pengar och samtidigt hade ont efter att du var med i trafikolyckan. Men jag kan inte sluta tänka på hur det vore att vara ’’rätt slags sjuk’’ för att få hjälp och slippa bråka med alla för att överleva.

 

Förresten, jag har skrivit det här brevet av och till ett tag, och har träffat en diagnostiserande psykolog. Det visar sig att jag har komplex PTSD (post traumatisk stress syndrom). Min depression, utmattning, personlighetsstörningen och mycket av mina fysiska besvär kommer alltså från att jag har trauman som fastnat i kroppen. Jag trodde det skulle vara en underlättnad, eftersom det är en välkänd diagnos. Men läkaren säger att min diagnos är för komplex för behandlingarna dem har här, så vi ska höras i höst när hon är tillbaka från semestern.

 

Vad hände egentligen när jag var liten? De misstänker att det är flera trauman som tillkommit under flera år. Jag var ju ofta rädd, spänd och nervös. Det liksom sitter kvar, i magen, i axlarna, i tankarna, överallt. Jag har hört om ett ställe i Stockholm som är specialiserade på trauma. Jag har tänkt ringa dit snart. Ska först ta lite semester från mig själv.

 

Det här blev nog inte det roligaste brevet att läsa mamma, men det har varit tungt ett tag och jag hoppas det lättar snart eftersom jag inte vet hur mycket mer jag orkar. Hoppas du har det bättre!

 

Shaun