Jag slåss emot något osynligt

jag har brutna ben, andra inte ser

mitt blod har lämnat mina vener

jag känner mig ledsen, men gråter inte mer

 

Jag springer in i hinder

faller innan jag ens ställt mig upp

jag tappar mod, jag bara intalat mig haft

 

Jag slåss i tystnad

i koma sitter jag i full kamp

med alla vapen dragna

det är ett sorgligt försvar

min motståndare visar sig vara överallt

och följer alla mina steg

i dig, i mig, i han som sa något, i hon som teg

 

Jag drar min kropp genom leran

längs flodbanken som rinner förbi med det som skulle kunna vara mitt liv

Svettig och frustrerad faller jag på knä

orkar inte mer

inte ett enda kliv

 

Jag slåss i min stillhet

i det som ser ut som apati

Det pågår mer än du anar

här inuti

 

Jag gav upp så länge sedan

på att jag skulle kunna ha det bra

Du grävde en grop för mina drömmar, min vilja, min lust och längtan

du visade mig hur du hade begravt

så jag skulle göra likadant

 

Du hotade med att utesluta

jag var liten och klarade mig inte själv

 

Men nu är ni ändå inte här

och jag står på mina bara knän

Hur skall jag orka bära den kropp som gett upp?

 

Gräv pojke, gräv