När det gör ont att andas

i mina lungors fulla kapacitet

Jag har kippat efter luft

som om jag drunknat ett helt liv

 

När det gör ont att våga

allt det jag tidigare försökt trycka ner

för jag vet att jag är kapabel

till så mycket mer

 

När det gör ont att säga nej

för andra har varit min prioritet

 

När det gör ont att säga ja

då jag flytt mig själv

och inte längre vet

 

När det gör ont att sträcka på sig

till sin fulla längd

för du är van vid att krypa ihop

och känna dig trängd

 

När det gör ont att yttra ord

du så länge tänkt

som höjer en ribba

du hittills bara sänkt

 

När vintern griper tag om ditt inre

du har blivit bekväm i olika nyanser av svart och grå

minnet av den du en gång var har mörknat

du har slutat ta dem chanser

du skulle kunna få

 

När det gör ont att sträcka ut din hand

för du inte vågar hoppas

för att bli sårad på nytt

 

När varje morgon du vaknar känns som en motgång

och att kliva upp – en överväldigande prestation

när varje kliv fram tar emot

din kropp skriker – stå kvar, göm dig, ditt jävla fån

alla leenden du möter

känns som ett hån

 

När våren värker

och du bävar inför ditt beslut

är detta året jag skall leva

och hur fan hittar man ut?

 

 

Det är då jag ska falla isär

mitt huvud, mina axlar, min mage och min rygg

i en hög på mina knän

 

Allt jag är bygd av

varenda molekyl

jag ska tvätta det trasiga

i tårar för det förflutna

och beskåda då min kropp åter byggs upp

 

Som solen slår in från fönstret och kastar skuggor omkring

skall jag resa mig från att vara spillror

jag har aldrig varit så lång

 

Nya lungor, nytt mod, nytt hopp

ett helt nytt vokabulär

Min tunga, min gom, mina läppar

formulerar sina första ord

''Jag är här

i alla mina färger

jag är äntligen här''