Under senaste halvåret har min nuvarande psykolog ibland åkt iväg på EMDR-utbildning för att uppgradera sina terapiskills. Hur lyckas en vuxen person som klarat sig ända fram till 40 så snabbt bli en spillra de veckor då våra möten avbokas? Det är som om att jag kapslat in ett helt liv inom mig, som sedan jag hittat henne äntligen ser sin chans att komma ut. Som om jag stått vid ännu ett vägskäl, gjort ännu ett val att stanna kvar, ta tag i och känna oavsett vad som kommer upp. För jag orkar inte leva som jag levt mer. I det lilla instängda rummet på psykiatrin med äggskalsgult ljus, stol mot stol, lite snett riktade utåt eftersom vi tidigare upptäckt att rakt fram, ansikte mot ansikte, kändes för hotfullt och gjorde att jag stängde ner. Med ett litet fyrkantigt bord emellan oss som ett skydd så den andra inte kan kliva rätt in i ens personal space. Här skall vi nu välja en händelse att jobba med och hamnar snabbt tillbaka till mitt tonårsrum då jag och han började komma för nära varandra…

 

‘’Umgås du med honom? Känner du honom?’’ Morsan är förbannad eftersom han är igenkänd som bögen i byn.‘’Är du också bög?’’ är väl det hon egentligen försöker säga. Men hon fortsätter. Jag är på väg ut från mitt rum för att ha närmare till ytterdörren men hon tågar in och puttar tillbaka mig igenom dörrkarmen med hela sin kropp och aggressiva energi. Det är som om hon tappat kontrollen. Jag skakar inifrån, är förvirrad och rädd eftersom det hon säger inte matchar stämningen, så illa är han väl inte? Varför säger hon inte bara vad hon menar? Får jag som kille och son använda samma fysiska våld mot min egna mor? Hon välter bordet som står i mitten av rummet med allt för mycket saker på, bordet och alla saker som skyddade mig från henne. Nu har jag stängt ner, gått från fight till freeze. Minnet är luddigt men hon tvingar mig upprepat svara på frågan om jag umgås med ‘’han som är bög’’. Jag tror att jag hittills ifrågasatt vad hon håller på med och sagt något i stil med ‘’det har väl inte du med att göra!’’. Som om jag försvarar mig från hennes egentliga fråga kring min läggning. Hon klargör att det här är hennes hem ‘’och han ska då inte sätta sin fot här!’’.

 

För att förstå hur det blev när han försvann behöver jag nog våga erkänna hur det kändes att vara honom nära. Det kändes unikt, som en tillfällighet mot alla odds, en medgång bland ett hav av motgångar som gjorde att livet blev precis värt att fortsätta. Han blev allt när det inte fanns något annat. Jävligt mycket press och laddning för en person, för en enda relation inser jag nu. Det kanske också förklarar en del kring hans återkommande försvinnanden. Där vi som var hans vänner i början lämnades förvirrade och förtvivlade men sedan lärde oss att det bara var att vänta ut med is i magen för vi hördes ju alltid till slut igen efter några veckor eller månader. Ett halvår när det var som värst men det kanske också var det bästa för att ta udden av bandet som annars riskerade bli för starkt och oåterkalleligt. Eller, var det redan försent? 

 

Året är 2004, jag är 18 och livet känns plötsligt uthärdligt och ibland till och med kul tack vare alkohol som går att dricka lite närsomhelst; vardagsdricka, vara lullig på kvällen, dra en hutt mitt på dagen för att ta av udden, helgsupa och sen rakt in i medvetslöshet såklart. Morsan köper hem plattor med öl som vi delar vilket gör att det aldrig behöver kännas lika mörkt som senaste åren. Jag har fått min första bögkompis Joakim som kommer bjuda med mig till hans gäng med gays, trans och tillhörande faghags. Han blir mitt nya hopp om ett liv inte lika ensamt. Vi springer längs gatorna i bruksorten om natten som två vildkatter. Fortfarande tonåringar fulla av energi, samtidigt båda hjärtekrossade från förlorad kärlek men också livsbesvikna från familjer och samhällen som inte gillar sådana som oss. Båda längtande att tillhöra men på olika sätt, jag till honom, han till äldre män. Båda med våra egna problem med känslor och närhet. Vi äter bönor på burk ute på hans altan, hans familj har hus som vetter mot skogen och skogen hade aldrig problem med oss. Möts upp vid folkets hus och dricker öl om natten. När vi blir fulla och är med andra visar han demonstrativt att jag får röra honom på hans initiativ och när andra ser, inte annars. Eller vad annars? Vill inte vara något annat än någons huskatt, inte längre en stray.

 

Hörde rykten om en kille som outades och som sedan själv skrev ut på Lunarstorm att han var bög. Jag var ju fortfarande smygis men plötsligt en kväll hade vi hittat varandra online och skrev över QX. Vad var oddsen när jag under flera år varit på väg att avsluta allt? Att träffa honom var som om att hela universum plötsligt made sense. Ett inre liv som ännu inte hade fått en chans vaknade som big bang och expanerade till en helt ny värld. En vän som jag inte behövde dölja mig för, förklara mig för, vars närhet gav samhörighet efter 18 år av isolering. När han rörde mig var det som om vi båda var del av något likadant, som om ingen av oss var ensamma och jag längtade alltid till nästa gång hans händer eller andra delar nuddade mina även om det var det läskigaste som fanns eftersom jag bara hade rört en annan kille på det sättet förut. Båda melankoliska av brustna hjärtan. Min livs kärlek hade ägt rum några år innan med en kille jag träffade över nätet som bodde i samma stad och gick samma skola. Kysstes bakom byggnader i skydd av mörkret, kära över sms och mejl där vi skrev om en framtid ihop då vi kunde hålla hand och vara oss själva med varandra. Tills en dag då ett mejl sa att han inte orkade mer, hans familj skulle aldrig förstå. 

 

Vi springer ibland i timmar från gata till gata, från ena sidan stan till andra jagandes, tävlandes eller bara jämsides i synk. Längs ångande asfalt från ljummen sommarnattsregn som får vägen att glittra i svärta som om vi glider fram på motorolja. Med sceniskt ljus från den fattiga gatubelysningen i en stad som inte bryr sig om vad som händer i mörkret. Ibland efter att ha maxat då våra spinkiga tonårsben vevat fortare än resten av kroppen klarar, saktar vi av stapplandes, båda stannar till framvikta och andfådda och går sedan brevid med rusande hjärtslag medan pulsen försöker komma ikapp. Aldrig har jag varit så fysisk med någon. Aldrig velat andas samma luft som någon. Aldrig velat blanda varandras svett som då. Är det här det förbjudna som borde hållas i mörkret? 

 

Hans gäng blir vårt gäng fast med känslan av att jag bara är på låns eller på sidan av, jag är fortfarande hans men ändå inte, typ bara på besök. Han är nämligen possessive men med commitment issues och gillar inte att blanda sina umgängen. Har tydligen ett queergäng och ett heterogäng och just nu var jag hans nya ägodel, berättar de andra samtidigt som de avslöjar att det hänt förut. För förtjust och i behov av bekräftelse, även om den är fattig, oberäknelig och ibland helt otillgänglig, för att våga ge rädslan att förlora honom mer plats. Inte nu. Det måste få vara bra en stund, eller i alla fall bättre. 

 

Han var bränd av en äldre snubbe i Stockholm, trånade tydligen alltid efter äldre män som lekte med honom. Några år tidigare hade han outats av en annan som skickade deras kryddiga mejl till hans föräldrar. Var det därför han periodsvist försvann och inte pallade vara bög mer? Tillbaka till sina heterovänner, men inte för att vara hetero eller bi och bli ihop med tjejer, snarare för att inte vara homo på heltid. Men fortfarande mer gay än många andra, typ de som inte ens hade kommit ut eller de som hade kommit ut men inte vågade leva öppet och i relationer. Häromkring finns det nämligen flera nyanser av att vara kvar i garderoben än att vara utanför. Och att ha kommit ut innebär än idag inte att leva helt öppet som sig själv. För att kunna vara sig själv behövde han stundtals försvinna. Om vi var ute nån natt och drack eller på klubb eller gjorde något allt för queert så visste man att han troligtvis skulle dra sig undan efteråt en stund, det var priset man fick betala för honom. Väl ute och med alkohol i våra system sätter han sig i mitt knä, tar mina händer för att lägga dem mot sin kropp, kysste mig som om att han ville att jag skulle kyssa honom. Som jag alltid ville men inte vågade. Hur gjorde man ens när man intalat sig vara den äckligaste knappt mänskliga varelsen som gick på jordens yta? Hur vågade man ens tro att han skulle vilja kyssa mig om jag försökte? Så jag bara fortsatte på hans initiativ när han väl gjorde något. Han var också halvfinne som jag så vi visste båda vad för typ av kille det förväntades av oss, som vi båda misslyckades vara. Eller var det den personen han blev då vi inte sågs? Bara det var anledning att ge varann en paus ihop. Gav vi någonsin varann en paus ihop? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte eftersom jag själv var så lost och trasig och förvirrad när jag ville vara vän men också mer och inte fick något liknande från andra håll. 

 

Till vårt mest episka och klassiska gaymoment; det jag inte visste då att detta redan blivit ett mönster som skulle fortsätta upprepa sig resten av livet bland andra bögar, som en serie av liknande situationer med samma utfall. Vi är på fest med queergänget. Jag har stängt in mig på badrummet och läcker tårar. Bokstavligen som en kran utan vred. Försöker stoppa gråten efter samtalet i mobilen för jag vill gå ut och fortsätta dricka och låtsas som ingenting. Joakim knackar på. Jag berättar att familjemedlemmen som jag vuxit upp med som en bror våldtagit ett av mina syskon. Allt flyter ihop i en dimma av sorg och förvirring. Minns inte riktigt vad som händer i det lilla badrummet på Bessemergatan men jag tror att just där och då, trots känslokyligt finskt ursprung, trots båda blivande män, trots alla spänningar, löses allt upp för en stund och jag faller in i hans armar av tröst. Aldrig tidigare så gränslöst nära någon. 

 

Lyckas inte sluta gråta så vi hamnar i ett sovrum på övervåningen istället för tillbaka med resten av gänget där nere. Joakim ligger bredvid. Trösten går över till det mest intima hånglet. Men ändå från samma kärlek. Samma trånande som innan ikväll, men som varit hämmad och inte vågat uttryckas. Samma som i den gränslösa trösten. Samma som nu fast fyllda med åtrå. Jag tror det tafsas och kukar slits ut och anar att det görs något klumpigt försök till sug. Men jag skäms så mycket för min kropp och kuk. Ingen hade tagit på den innanför kläderna förrän nu. Jag trodde inte någon skulle tycka om mig igen eller någonsin vilja ta på mig så här. Det är sent och vi bestämmer oss för att gå till honom för att sova. 

 

Av allt jag kan glömma idag, från småsaker mellan rum till rum, alla timmar och dagar jag dissocierar och inte vet vad fan jag gjort eller hur jag tog mig igenom, så ser jag honom fortfarande den natten på andra sidan rummet, det mjuka sommarnatslljuset varnar om att det snart är morgon i fönstret som lyser upp hans kropp. Han tar av sig allt. Nästan demonstrativt eller automatiskt, vad fan vet jag? Vågar knappt titta men när ska jag annars få se något sånt här igen? Det är både det finaste och hetaste och mest skrämmande. Vi ska dela säng. Han är van med äldre män som tar kommando. Jag är full av äckel och osäkerhet och vet att han också känner likadant för sig själv. Jag skäms och ber om en sovtisha, folk har redan mobbat mig för hur hårig min kropp är och aknen på ryggen som blöder igenom kläder och lakan. I ett alternativt universum går jag självsäkert upp till honom, tar av mig alla kläder och håller om honom. Men i detta känner jag mig nervös, rädd och äcklig. Fågelkvitter blir soundtracket till då vi ligger i sängen och han snabbt vänder ryggen emot. Aldrig har nog en ryggvändning varit så laddad. Var det inte nu vi skulle göra något? Eller åtminstone pussas godnatt? Trots förvirringen och kvällens olika budskap lägger jag mig nära och försöker skeda. Vill han ens det här?

 

Morgonen efter fortsätter i samma tema. Sedan hörs vi inte på ett tag. Det där var nog ett sånt tillfälle då det blev för mycket bögeri, och ändå vill jag mer. Under en och samma kväll rasade hela min värld ihop, med familjen, och samtidigt hade en ny värld börjat med honom, att vi äntligen kysstes och tog på varandra så ohämmat som jag längtat efter. Att någon fanns där när jag bröt ihop som ingen annan funnits förut. Och sen stannade samma värld upp igen bara för att försvinna? Det enda jag visste säkert var att det skulle krävas mer än några plattor för att klara sig igenom det här. 

 

Jag har aldrig riktigt förstått eller reflekterat kring anledningen till varför vi spenderade så mycket tid med att springa runt om nätterna. För att förstå var man ju också tvungen att ha upplevt hur det var för sådana som oss att vara kvar på ett och samma ställe. Visst kunde man förklara det med tonårshormoner blandat med småstadens rastlöshet. Men nu när jag är äldre, efter ett liv av att fly mig själv med alkohol, destruktiva relationer och äntligen hunnit ikapp med en psykolog som gör det nästan hanterbart att sakta ner tiden, så blir helhetsbilden lite tydligare än om mer komplex. Nu när jag inte längre orkar springa ifrån blir det som mest kännbart hur ohållbart och obehagligt smärtsamt det varit att inte göra något annat. Den molande värken som ingen ser eller hör, från att intalas vara fel och från att isoleras från gemenskap och bli så innerligt ensam så ens desperation för närhet och relationer kväver all framtida hopp. Och det är nog det som gör ont, den molande värken är en tomhet och en tystnad som ett kyligt ilande drag igenom en grotta där ingen varit på länge. Rädd, precis som då, hur ska någon någonsin kunna älska mig? Rädd att det inte går att bära den frågan för länge innan man slutar vara rädd. Innan man slutar hoppas. Slutar tro. Slutar känna. Som barn brukade jag vagga mig själv till sömns tills jag däckade blöt av svett och med en desperat vädjan att ta bort homosexualiteten. När jag blev förtjust i någon i skolan eller dagfantiserade, drömde om nätterna eller fick stånd följdes det av ritualer som tröck undan allt till platser där det inte fick synas, till mörkret där ingen fanns, till grottan. 

 

Var det tack vare din ambivalenta, villkorade kärlek som jag fick känna mig hemma en stund? Hur skulle jag annars våga ta emot den, jag som kom från sån känslokyla? Hur skulle jag annars klara mig om inte för hur du stötvist och intensivt tinade upp det förfrusna och i andra stunden lämnade mig för att självtina? Jag ångrar att jag envist ville mer. Det känns oschysst, som att stå och skälla upp för fel träd och inte se dig för den du är. Hade jag ens velat och klarat mer om du var tillgänglig? Fick jag dig att känna dig otillräcklig? 

 

Vad jag hade gjort idag för det vi hade då, två outkasts tillsammans inför natten. Redan övergivits, gått sönder, gett upp och kravlat upp igen. Men vi kunde fortfarande springa, och vad vi sprang. Hamnade på olika håll ett tag, du gjorde ditt medan jag väntade in dig. Tills en dag då vi kom isär och aldrig hittade tillbaks. Tills vi inte sprang ihop nå mer.

 

Berättade jag någonsin hur du räddade mig? 

​