Det är skärtorsdagen och jag har ingen koll på storhelger. När firar folk egentligen påsk? Jag har aldrig riktigt haft något typiskt firande med min familj. Vi är britter och finnar som bor i Sverige med olika datum för när jesus dog, firades och återuppstod. 

 

Han gick för typ 15 minuter sen. Vi båda kom för typ 30 minuter sen. Han plingade på för ca 1h sedan. Jag brukar reagera på att deras doft ligger kvar på mig. Men nu är jag tveksam, ni vet när man också kan känna smaken av något som luktar? När vi skulle knulla sa han förvånat, ‘’ska vi bara köra på en gång utan hångel eller något?’’. Jag tyckte redan vi hade varit avancerade som hade runkat och sugit. Jaja, jag unnade väl honom lite hångel. Kyssar hits different när man ligger underst och bresar och det ligger någon över som man inte riktigt tänder på. Det blir lite klaustrofobi över det hela. Kanske är det minnet av alla våldtäkter. Men det här var ju ingen våldtäkt. Jag var ju den drivande i kontakten. Vi hade matchat på Tinder för jag såg han var 1km bort och tänkte, jaha ska jag ändå sitta här o runka i min ensamhet kan jag väl spruta av en avsugning eller ett knull. Så vare med det. Just ja doftsmaken var rök. Han hade redan skrivit över snap ‘’såg du i min profil att jag är rökare, så det inte blir nå tjafs om det’’. Jag röker ju inte själv så äckelkänslorna steg i nivå. Alltså inget emot lite rökdoftsmak om det ändå är någon som ligger på plussidan av attraktion. Men kom igen, hur mycket kan man ligga back på kontot innan man låter bli att öppna dörren trots man redan bestämt. På tal om att vara på väg att dissa någon när den redan står utanför så hade jag skrivit till honom att han var tvungen att säga till när han var ute på parkeringen. För som vanligt blir jag ju alltid skitnödig när det vankas knull. Det spelar liksom ingen roll vem som ska in i vem, vilket hål som ska nyttjas. Det är väl min nervösa mage, kanske min ptsd som får någon slags akutreaktion och skjuter ut allt som ska avskräcka andra. Som någon slags tropisk insekts försvarsteknik. Kan man tänka sig att magröven försökte skydda mig från mig själv? Ett system med överlevnadskänsla som vill sätta stopp för ett självskadebeteende?

 

Mina lebbor skulle såklart till något event i Stockholm, de har ju barn och hus och pengar så de gör sånt som levande människor med självbevaresedrift och livskänsla gör. De delar av min originalfamilj som jag faktiskt tycker om men ofta undviker, på grund av att de har barn och jag är utmattad, är utomlands hos våra andra syskon. Alltså syskonen som är delen av familjen som inte pratar med mig. Och så finns delen som jag ibland pallar med bara för att slippa sjunka ännu mer i ensamhet och självmordstankar, men de är i någon annan stad med nån vän eller kk eller något, det är oklart. Tydligen ska inte vissa familjemedlemmar kunna prata om sådana relationer sinsemellan. I vilket fall så har alla egna familjer eller andra konstellationer. Annan familj är med sina respektive i karlstad. Andra bögvänner eller hbtqi+ vänner bor i stockholm eller andra städer som det kostar att ta sig till, och jag ligger ju alltid back, inte bara på attraktionskontot men även på vanliga banken.

 

Solen lyser utanför och det är vårkänslor i början på april. Jag skäms bara lite lagom efter det som nyss hänt. Det är konstigt hur det är olika känslor när jag är top eller bottom. När man knullar och det finns kemi eller inte. När en känner personen eller ej. När det är samtycke eller ej. Men alltid lite äckel och skam. Som saggen som fastnar i min kroppsbehåring och doftsmakerna ligger kvar i luften eller munnen. Listerine och parfym. Jag hade varit på väg ut på promenad i flera timmar sedan jag vaknade. Men det hände liksom inte. Psyk säger att det är Add'n - hjärnan som slumrar. Att ha massa ångest och hyperaktivitet på insidan men att det finns ett hinder mellan tanke och handling. En språkbarriär? En hjärna som ena stunden planerar något, tappar det, tänker på något annat, hamnar någon annanstans, tappar det, kommer på något nytt sen sitter jag där och stirrar ut och undrar vad fan jag håller på med. Får ångest över hur inkompetent jag är, hur jag misslyckas utföra vanliga rutiner och hur alla mina relationer går i kras för jag också har borderline och mina känslor tickar igång på vad som helst. Så just idag i min tristess och påskensamhet satt jag mig i soffan och gav upp på tanken att komma ut. Inte bara just i dag såklart, det händer ju rätt ofta. Men efter ett inre krig, eller snarare en utdragen dragkamp där båda sidorna låg ner orkeslöst och småröck i repet för att låtsas tävla om vem som skulle vinna. Men det fanns liksom ingen vinnarskalle längre. Ingen sisu som min finska sida skulle kalla det. Det enda med sisu som håller ut i alla väder är väl övertänkandet och ångesten. Den ständiga imposter syndrome. Nu har jag plötsligt ingen aning om vart jag skulle med detta stycke. Just ja, jag hade lagt fram glidet, lagt äckeltishan i soffan, den jag kan sitta på och kladda ner som ändå skulle i tvätten. Dragit igång datorn med hdmi kabeln till storteven för att lyxrunka över videochat. 

 

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att som bruksbög ha vuxit upp med modemet. Att vara tonåring som runkat till blippandet av uppkopplingen. Att sitta framför familjedatorn i vardagsrummet som låter och brummar medan jag har byxorna nere i knävecket och en droppande kuk i handen i väntan på att få igång en chattsida eller porr. Allt detta mitt i natten när de andra förhoppningsvis sover. Förhoppningsvis. Att runka hits different när man samtidigt är 90% rädd för att literally bli påkommen med byxorna nere i familjerummet där vi om några timmar samlas för lite frukosthäng. Att endast ha 5 minuter på sig per dygn där man känner att en kan vara sig själv samtidigt som man är skräckslagen över att bli påkommen gör att kåthet och att äntligen få utlopp för att vara bög i homofobisk familj, stad, värld… smakar annorlunda. Lite som doftsmaken som man inte riktigt vill ha på kroppen eller i munnen. Det blir liksom en ofrivillig känsla. Ett övergrepp man måste göra på sig själv för att få vara sig själv. Och det är som om den strategin också blir kvar även när man har en egen dator och äv vuxen med egen lägenhet och kan ta sig ut och böga eller ickebinär eller göra det man vill. Så blir jag hemma på min lorttisha, instängd, isolerad, drar ner persiennerna för att dra igång videocam. Just ja, historien bakom. Efter några år med modemet och fattiga chattar med dudes som kallade det "killsex". För de var absolut aldrig attraherade av eller hade känslor för andra dudes. Det var bara knull som gällde, ungefär som en hemlig fritidssyssla. Det började på något twisted sätt kännas lyxigt och överväldigande. Som om det blev lite väl verkligt när man hittade viedochat. Det var ju direkt kontakt med ljus, bild, tal, kommunikation. Kukar och rövar och kåta ansikten och desperata ögon, som runkandes och pullandes och stönandes flög förbi. I ungefär 10 år loggade jag in med hopp om att någon skulle stanna upp och vilja prata. Vilja lära känna. Såklart runkades det och körde upp saker i hål och sas ‘’oh daddy’’ ‘’yeah baby’’ även då. Men vid varje runk hade 90% rädsla för att bli påkommen bytts ut mot ca 90% längtan att bli påkommen. Alltså inte av familjen men av den platta skärmsnubben framför som runkade till mig. Påkommen med att vara mer. Påkommen med att vilja ha fortsatt kontakt. Med att vilja träffas. Bli kär. Påkommen med att vara en människa med känslor. Ja ni fattar. Det hände ju ibland också. Ibland bara prat och byte av mejladresser. Ibland någon som ville ses. Det var ju så läskigt så man förstelnade i vad som kändes flera minuter men i verkligheten slängde sig överlevnadsinstinkten på datorns offknapp. Rädd för att någon skall ha sett en. Det liksom gick en rysande känsla genom kroppen. Man spänner sig och skakar till samtidigt. Den sensationen har följt mig hela livet. Den reaktionen. Det är som om jag ofta är dissocierad och när något känns och jag faller tillbaka till min kropp ryser hela jag till. Rycker till. Som om jag varit likstel men får tillbaka någon slags puls. Eller ja, nu ska vi inte överdriva, slutar dö för en stund iallafall. 

 

Tidigare idag skrev en kk över whatsapp "kan du knulla mig?". Jag svarar "när tänkte du?" För han är en sån (det är en återkommande bögtyp) som aldrig vill planera innan utan bara hör av sig när han åker förbi och allt ska ske så jävla spontant. Som om det är förberedelserna och framförhållningen som gör en riktig bög. Han svarar "Är så omotiverad att jag vill ha ett ordentligt knull bara…". Ibland käns bögdejting som ett videospel. Varje ny bana eller trick unlocks a new level. Fast här äre varje ny hookup unlocks en ny chans till liv. Till ork. Till serotonin. Trots vi aldrig riktigt möts är det väl det bästa braiga och det närmaste närhet och connection vi just då klarar av. Bareback minimum för att kunna gå vidare.

 

Tillbaks till snubben jag började skriva om och ryskänslorna. Så blev det nu också, ca 15 minuter efter att han gått. När jag kommer tillbaka till kroppen. Eller lämnar kroppen. Fan hur vet man ens när man är här eller lämnar? Polarn messar och frågar om vi ska gå en promenad när hon slutat jobba. Det blir tydligt att knullet inte alls skänkt mig nytt liv när jag plötsligt kommer ihåg att jag har whiskey i skåpet. Och behöver den. Hon är också en sån som inte har en påskfamilj. Alltså en familj som man vill umgås med under storhelger eller småhelger. Ja, knappt på vardagar. Sprit och mina psykmediciner funkar väl inte så jättebra ihop egentligen. Men jag har känt mig extra deppig och livlös lite väl länge nu. Knullet var för att känna något annat. För att slippa sitta där framför webcamen och längta efter mer. Det är liksom lättare att inte längta efter mer när man knullar någon man knappt vill ha i sig medan det sker. Ännu mindre att de ska vara kvar efteråt. Så nu ska jag iväg och köpa cola, för hon är lite vek och dricker inte rent. Hon är typ hetero. Det förklarar ju en del. 

 

På väg hem skriver han att han vill ses igen. Solen har typ gått ner från där jag är men slås tillbaka i fönstren längre upp på höghusen, som guld. Doftsmaken av vägdamm från passerande bilar, sånt damm som blir när snön smält innan maskiner sopat bort det. Blandat med doftsmaken av familjer som premiärgrillar för säsongen. Doften av vår. Smaken av familj som faktiskt vill umgås med en. Som vill ha en. 

 

Glad påsk!