Nyårsplaner: 0
Julkort från förövare: 1
Dejtingappar nedladdade: 0
Ångestnivå inför storhelger och åka bort: 3, 4, 5, 6, 7
Potentiell sköthäst: 1
Vaknar upp på nätterna med puls och kan inte somna om: check
Jag fick ett julkort idag. Det är alltid så blandat det här med julkort för det är ju så specifika personer som fortfarande skickar, antingen äre tanter, lesbiska veganer eller englandsfamilj. Jag misstänkte att det var förstnämnda kategorin när jag såg skrivstilen men när kuvertet väl är uppslitet och jag ser att kortet är ett signerat foto behöver jag inte se ansiktet innan de senaste gågna åren tränger igenom förnekelsen som försöker hålla sådana här händelser packade i små paket i ett lager någonstans i hjärnan som inte ska besökas så ofta. Fan, det här händer ju varje jävla December. Märkligt att få fanphoto från han som en gång var en vän men som tog min kropp som om han hade rätt till den, den natten jag behövde någonstans att sova. Då han tydligen behövde ett hål att fylla. Nu gick det ju inte så långt som tur var, eller det var ju redan tillräckligt illa att själv tvingades ta till våld för att komma undan ett våldtäktsförsök medan man skulle sova, medan man skulle vara vänner, medan jag hälsade på i stockholm i hopp om queer gemenskap, när man trodde man var trygg. Men att sedan skicka foto på sig som man skrivit autograf på, samtidigt som man skriver kort till sina nära och kära eller närmaste fans och då välja att även skriva mitt namn och adress på ett kuvert, vad tänker man då? Jag vet ju att han var pisspackad och halvt sovandes när det började, men den mängden våld och styrka där någon tar tag i en så, drar fram sin k*k och upprepat börjar stöta den mot en, håller fast och trycker ner en, kräver väl mer vakenhet än sömntillstånd? Hur mycket minns han och hur mycket har paketerats ner i lådan och hamnat på lagret som han inte vill återbesöka? God jul på dig själv!
Det blir nog inget oslo btw. Fick något mejl från bokningssidan om att de inte besvarat bokningsförfrågan. Oklart om jag bara var manisk när jag tyckte det skulle vara en bra idé att fira nyår ensam i okänd stad, vad fan skulle jag gjort liksom? Jag känner inte ens någon i Oslo. Min psykolog verkade inte superpepp (tvärtom konstigt nog) på att jag skulle åka utomlands på sista minuten resa nu över jul när jag funderade på spanien eller egypten, dels att vara i annat land om något skulle hända men också nu när ångesten ändå är förhöjd, att risken för att ‘’något ska hända’’ brukar höjas när jag mår så här. Som om jag måste eller i alla fall är mer benägen till att skapa mer kaos för att matcha. Typ det är väl inte så farligt att flirta med snubbar över en app där jag blivit skadad så många gånger förut, det finns väl bra killar där också, och det gör det ju, men sanningen är att när jag är i mitt känsliga vanliga jag spelar det ju ingen roll om det händer något skadligt eller inte, det gör fortfarande ont och känns fortfarande sårande, sättet som vi gays har kontakt med varandra över sådana plattformar. Det liksom skadar mig hur det blivit. För där sitter jag ofta och vill ta en promenad eller umgås med någon, kanske gå på dejt, men man får nöja sig med att bli avsugen i en gränd av någon som inte vill visa sitt ansikte innan och om han väl gör det dyker han upp och har åldrats 10 år på en kvart. Vilket jävla julmirakel.
Till något helt annat, häromveckan var jag på bio för att se Wicked och kände mig som värsta Peddopappa85. Eftersom ingen av syskonbarnen var intresserade så tänkte jag att det skulle vara så konstigt om jag som snart är 40 dyker upp på barnslig musikalfilm själv. Tänk så är det bara barn och tonåringar där. Så jag våndades i några timmar innan jag bestämde mig för att vara modig. 39 år och vågar inte gå på bio själv lät ju inte riktigt som något alla tidigare generationer som krigat sig fram i livet för att jag ska få existera skulle vara stolt över. Har min familj verkligen överlevt så här länge för att jag ska leva så här? Wicked är ju del av The Wizard of Oz som var en av mina favoritfilmer som barn, så jag tog mig iväg till slut. Vid bokningen var det bara en till stol reserverad. HAHAHA det tog inte lång tid innan vännen som jag tidigare hade ventilerat beslutsångesten för sa att det kanske var min framtida går-också-på-musikalbio-och-gråter-ensam-kärlek som skulle sitta där. Jag smyger in och vågar knappt kolla åt sidan eller bakåt när jag går längs raden säten för att hitta min stol. Hela filmen försöker jag inte gråta för mycket, inte skratta för högt, och för fan börja inte sjunga med nu som ett hämningslöst psyko. Efteråt visade det sig att det inte var min framtida kärlek som satt bakom, vi kände igen varann och hon grät mer och högre än mig. Hon hade till och med tagit på sig en grön tröja för att representera den gröna häxan Elphaba och hade Wicked loggan på ryggen. Där hade jag inte bara byggt upp ångest inför hela situationen utan också suttit och varit rädd för att känna för mycket under själva filmen. Hade hon tänkt och känt ens en fraktion av det? Eller gick hon bara dit obrydd och nördig som sig själv? Hur fan gör man det? Vad hände henne som barn egentligen? Vi pratar lite efteråt och går sedan båda skilda vägar. Trots allt var jag nöjd, glad och stolt över mig själv. Det är på dessa gator folk skrikit efter och hotat mig för att jag är bög. Det är här jag och första kärleken sprang runt med hög puls i natten och kysstes bakom byggnader, vi höll oss hemliga för vår familj och alla runt om eftersom ingen fick veta. Och jag glömmer varför det ibland känns så jobbigt att bara gå ut. Att göra så små saker. Att bara göra utan att vara orolig, spänd osv. Det är här saker hände som inte borde hänt en ung människa som ännu inte hade fått uppleva trygghet.
Klockan är runt 21 och efter allt för mycket handlingsförlamat dissocierande tog jag en kvällsprommis för att höja förutsättningarna för sömn. Bruksorten är mys-creepy, dimmig, mörk, det blänker av is och gatorna är helt tomma. Man vet inte om man trivs eller borde vara rädd, barndomskänslan. Passerar en gubbe som luktar en blandning av alkohol och bastusvett eller ba jävligt mycket människa, nästan påträngande mycket människa. Kan inte minnas hur det är att känna sig kär. Att gå och hålla hand med någon. Att ha någon att komma hem till eller iallafall veta att man har sin person en telefon bort. I samtal med psykologen har det visat sig att trots att jag är en känslig person och trodde att jag visade känslor, så finns det ett hav jag tränger undan och stänger av. Det finns alltså jävligt mycket mer människa där under som väntar på att få finnas, visas och uttryckas. Sen slår det mig hur jävla omänskligt det varit att leva som jag gjort så många år, under existensminimum, och jobbet jag fått göra för att stänga av och stänga ner för att klara mig. Det jobbet måste jag och psykologen nu göra omvänt, packa upp skiten för att vända båten. Det känns svårt och ibland omöjligt att jag ska kunna bli den människan igen. Påträngande! Alltså att jag ska kunna gå längs gatorna utan att trycka undan. Undrar hur fan man själv luktar? Jag blev ju osams med boendestöd för flera veckor sedan och disken har ba stått och möglat sedan dess. Mögliga sopor. Undrar om det var det han tänkte när jag gick förbi.
Comments