Har någon någonsin haft en jul och nyår som inte varit överväldigande? Jag var ju nykter i ca 5 år efter rehab när jag var 24 ish, hur var dem storhelgerna? Märkligt att inte ens dem minnena finns kvar. Eller kanske inte så konstigt med tanke på att jag var tvungen att genomleva allt nyktert för första gången. Jävligt twisted romcom det här. Iofs har väl varje sån film en dipp där man ska hållas på stolkanten och ifrågasätta saker innan det lyckliga slutet, kan vi kalla det här en dipp? En liten 40 års djupdykning i väntan på vändningen.
Har hankat mig fram igenom veckan med olika projekt. Den senaste var lådor. Utrymmen i skafferi och sopskåpet har mätts med funderingar kring hur man får bättre ordning eftersom det är en liten lägenhet och jag äntligen har fått pengar. Lådor ska lösa det såklart. Har liksom inte haft råd att bry mig tidigare, inte haft råd att boa in mig hemma, mest haft lägenheten som en plats man dumpar av och förvarar saker och slänger sig i soffan och hasar sig omkring. Inte haft råd att leva som om man bryr sig. Så varför inte göra skafferiet glutenfritt en gång för alla så slipper jag rafsa runt bland massa saker jag ändå inte kan äta. Bara för att andra skiter i vad jag kan och inte kan äta behöver ju inte jag göra det. Bara för att andra inte bryr sig om hur man mår, behöver ju inte jag behandla mig själv på samma sätt. Det är som om jag inte haft råd att ha en egen självbild, en egen självkänsla. En låda för mitt glutenfria bröd. En låda för lök, bakade potatisar och andra grönsaker som inte behöver vara i kylskåpet, en för snacks och en för frukt och nötter. Alltså ni hör ju, det låter ju som en skipperpsykos, kommer ni ihåg Anna Skipper hälsocoach från ''Du är vad du äter'' som ba förnedrade alla? Jag antar att det varit lättare att tänka xx cm bred, xx cm djup, 40 kronor hit, 60 kr dit än att gå runt och känna, på tal om olika lådor alltså. Det är väl en bra kompromiss, att vara tvungen att komma bort från mobilen och datorn och skärmar eftersom sömnen spårat helt så sitter jag och tröstar mig med serier och sociala medier vilket i sin tur lett till projekt som inte är lika… användbara? Friska?
03.30 scrollades bland mattor och lakan som man pluggar in i el-uttaget för att jorda kroppen. Detta efter de vanliga allergiteorierna på grund av att symptomen alltid liknar allergiska besvär. Den stressade kroppen försöker desperat hitta anledningar för att sedan hitta nya sätt att fixas. Jag hann aldrig trycka beställ på folietäcket men lär väl få hem olika filter för att jag inte ska behöva dricka och duscha i klor, som om mitt vatten kommer från botten av simhallen?
Såg filmen Notting Hill häromdan när morsan bjöd på mat. Alltså, det var som om tiden stannade eller till och med backade till då Notting Hill nyss släppts och saker var så enkla. Okej, så enkelt var det inte, jag var ju ändå smybög i homofientlig familj i homofientlig stad och bad till gud att antingen göra mig hetero eller låta mig dö, varje kväll. Men på något sätt var det enklare ändå, tonårsproblem och inte vuxenproblem. Det var liksom inte ens egna fel om man inte lyckades ha tak över huvudet, mat i magen och överleva dagen.
After all..im just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her. Den scenen och repliken får det att kännas så enkelt. Hennes ljusblå top, hans laxrosa skjorta, mitt i en supergullig bokaffär.
Jag vågar inte ens berätta allt jag varit nära på att beställa i hopp om ett bättre liv. Lådorna, det klorfria vattnet som ska få min hud och mage att läka, mattan/lakanet som ska grundas för att hjärtat rusar på grund av el? Endoskopi mottagningen vars samtal jag missar och ringer upp och missar och ringer upp för att boka tid, fan man hinner ju dö av massa sorters tumörer och ångest innan allt levererats eller kollats här. Min hypokondri, min skafferimani, mitt vattenland, min imaginära elallergi, alla dem vill ju någonstans att saker ska bli bättre. Som en felplacerad omsorg. En omsorg som tror att omtanke är oro. Eller bara urspårad oro helt enkelt. Låter inte det som alla finska morsor jag någonsin känt? ÄR DET HELT ENKELT FAMILJEINTOLERANS? Den som alltid triggas dessa tider då man ofrivilligt ska låtsas vara lyckliga ihop när alla egentligen mår sämre.
Vad hände egentligen med julen och nyår kanske ni undrar? Kommer vi bara få en abstrakt dikt om att allt blev inställt? Jag är inte den som brukar skyffla skiten under mattan men det finns andra saker att lägga energi på just nu. Som en prioriteringslista för att överleva fram till nästa psykologbesök utan att ha förstört sitt egna liv till no point of return. Leva på en good enough nivå där man inte gör sig illa för mycket. Men en sammanfattning vore att jag åkte hem efter 2 dagar, av flera olika anledningar, avbokade allt som var planerat, gick ut på juldagen här istället och blev så full så resten av natten är puts väck. Vaknade med fet ångest och blev sen sjuk och har hankat mig fram tills nyår då det var som om kroppen förvånansvärt återuppstod och jag lyckades ta mig ut igen. Sedan dess har fysiken inte varit imponerad av vad jag som människa kan åstadkomma och sömnhormonerna tycks ha åkt iväg till sälen på jullov.
Ska mäta badrumsskåpet för att se hur stora lådor man kan ha på hyllorna där. För fyfan vilken röra det blir på dem där värdelöst smala hyllorna. Det är en eltandborste med tops och nån sminkpenna, en sax, lite trimmat hår från diverse kroppsdel, nå näswax, ansiktsrengöring och allt i ett huller om buller, vill inte ens tänka på alla bakterier som ligger och göttar runt bland allt på grund av frånvarande städmani.
Det har hänt flera gånger att den Notting Hill-situationen uppstått när jag fallit för någon men omständigheterna varit för komplicerade för att bara bli ihop, för att bara tycka om varandra som det ska vara. När jag tänker efter finns det sjukt många sådana tillfällen, otaliga heterocrushes innan man ens vågat komma ut, oräknerlig onlinekärlek som aldrig vågade träffas, som hade hav, religion, familjer, länder eller decennier mellan. Allt det innan man ens vågat kyssas eller hålla hand eller se någon i ögonen. Sen kom alla riktiga försök till kärlek som föll ungefär likadant framför en. Som planerna inför Karlstad. Som byggdes upp för att orka något annat. Som föll på grund av något annat. Im just a boy standing in front of another boy, asking him to love him. Är det där man fastnar i olika former för det var så otillgängligt? Skällandes upp för fel träd. Otillgängliga träd. Tomma lådor med fel mått. Felaktiga simpla diagnoser på komplex problematik. Oförmögen till att ta sig själv för den man är därav evigt sökande någon som kan ta en, för någon annan? För vem-som-helst? Ba ta en? vafan.
Ps, minns ni när jag i Dopamyror och dödsmeditation-inlägget nämnde filmen Girl Interrupted och Angelina Jolies toviga hår och undrade hur tovigt mitt hår skulle vara om det existerade? Med tanke på mina maniska late night beställningar så kanske den frågan snart kan besvaras av kommande leverans.
Commenti