Punkter på att-göra-i-Karlstad-listan: 15
Bokade event: 3
Ångest inför storhelger: fallande
Stressnivå: hanterbar
Avbokade psykologmöten: 1
Häng med nya hästar: 1
Ja vad fan ska man säga? Jag gör mig ju fan utmattad innan jag ens kommit iväg. Eller utmattningen har ju varit ett diagnostiserat faktum sedan över 10 år tillbaka men, man gör ju inte saken bättre med sina hemmaknypplade strategier. Sist hos psykologen pratade vi om hur en längre utmattning kan påverka ens förmåga och tolerans för känslor och problem, inte bara förmågan att bearbeta men att ens tillåta och acceptera, att ens kunna känna. Och helt ärligt har jag försökt skriva klart detta inlägg men tappat tråden och fokuset ca 40 ggr, slagit igen datorn, ätit, kollat lite bonde söker fru, gråtit och nu har äggklockan pipit så ugnen är varm för att göra mer mat…
I en andningspaus av minskad stress kan man ju undra kring hela den här grejen, dels konceptet att manifestera sin egna romcom, men också att skriva om det i bloggform, är det för att skapa mening, hålla mig sysselsatt, som en tröstkudde, ventil eller kanske ett sätt att tvingas check-in på mig själv? Lilla adhd-projektnissen som varit i farten igen. Hålla sig sysselsatt för att inte börja knyppla på sitt egna hängrep. Ur ett utmattningsperspektiv känns det som ren tortyr att försöka formulera, leverera, uttrycka och även tillåta att synas.
I bästa scenariot skulle detta inlägg handla om alla konstiga strategier jag har kring att hantera ångest när jag ska åka bort. Alltså det är så mycket som eskalerar i min kropp, säkert eftersom stor del av min barndom var uppdelad mellan två länder, två familjer, två olika nivåer av misär. Men det känns orimligt att just det ska leda till att en snart 40-åring får för sig att trimma kroppshår på ställen där ändå ingen ska pilla eller glo, börjar planera outfits som hänger i garderoben men som aldrig använts för att de är obekväma eller bara någon omatchbar färg, eller börjar hetsa med nya dieter och vanor i hopp om att kunna bli en ny bättre människa, en shaun 2.0 inom en vecka. I bästa fall hade jag kunnat berätta om allt det där på ett komiskt sätt och om kontrasterna som förtydligas när det också är något kul som väntar, alltså Karlstad och Kusinen och första gången på länge som vi faktiskt kommer kunna göra saker som kostar eftersom det ekonomiska läget har förändrats. Men min hjärna är redan helt slut. På grund av kontrasterna. Livet får komma i klump. Det blir mycket sen inget alls.
De ringde från psyk idag och ställde in tiden jag skulle haft med psykologen, tydligen blir de också sjuka. Vilket är rätt surt eftersom jag hade behövt prata om just strategierna kring dels den nya livssituationen men också att åka bort och jul+nyår. Nästa träff 8e januari känns väldigt långt bort eftersom jag är van att gå varje vecka. Det är nästan som om jag fram till nu vågat gasa (på ett sätt jag kanske inte vågat tidigare), vågat boka upp lite grejer i karlstad, vågat exponera mig för mer liv även här på hemmaplan just för att jag kontinuerligt har fått tryggheten hos min psykolog, för att jag vet att det finns hjälp och att det lättar en gång i veckan hur illa det än blir/har varit. Som om att jag vågar låta glädje, hopp, energi sätta sig i framsätet, för att jag inte längre är helt ensam med att försöka hantera smällen av utmattning, depression, mani, impulsiva svåra situationer och andra bakslag.
Det blir också tydligare hur allt blir en exponeringsövning i hållbarhet, alltså hur jag tidigare dragit mig undan livet för att klara mig, väcker nu överväldigande känslor och tankar och processer när jag ska ta mig ut. Men hjärnan vill samtidigt inte se sig som hopplöst sjuk så den mins och längtar tillbaka till en person och ett liv som knappt funnits, där jag bara gör och kör utan att det riktigt spelar någon roll. Ett normalläge som aldrig riktigt varit en verklighet. För även när jag var högpresterande så blev ju kostnaden alltid enorm. Frågan var bara hur länge det skulle hålla. När skulle allt falla.
Nog om ångest, hur har min romantiska komedi blivit mer som filmen Girl interrupted, ni vet med psyksjuka Winona Ryder som var deppig och tänkte för mycket och Angelina Jolie med tovigt hår eftersom hon är så bipolär+borderline att hon inte kan borsta håret. Och hon med kycklingliken under sängen haha, det är fan jag, eller alla tre för att vara ärlig. Fyfan vad tovigt hår jag hade haft om jag hade haft hår!!?
Jag kan ha bokat upp mig och kussen på en regnbågsjulmiddag i en kyrka. Frågan är väl om det kommer vara mer queert eller mer kyrkligt. Det känns som det kan gå antingen eller. Frälsas eller brinna. Läskigt och spännande! Vi har tydligen också fått någon slags hälsotema på vistelsen, för jag bokade ljusterapi åt oss och vi har pratat om att gå på spa. Alltså vi kommer ju varva hälsogrejjerna med pubhäng, biljardbord och snabbmat för att inte gå helt överstyr. Men ljusterapi har jag bara provat en gång förut i Stockholm, vilket var ett rum med fet lampa sen satt vi där i en timme och mådde typ bra i 48 timmar efteråt, det var som om seratoniner och dopaminer dansade runt i kroppen, som tusen myror fast inte pissmyror snarare dopamyror. Lite som om man blivit van vid en brist sen blev det så tydligt när kroppen kom till liv och började fungera och må bra. Så det är ju värt att prova igen. Sist men inte minst har jag bokat dödsmeditation. Låter ju som ett skämt men är ju tydligen rätt seriöst märkte jag efter en googling ''Maraṇasati - (mindfulness of death, death awareness) is a Buddhist meditation practice of remembering (frequently keeping in mind) that death can strike at any time...'' säger wikipedia. Så det blir nog kul.
Det finns massa mer att skriva om men vem fan orkar. Puss o hej //Bruksbögen
Comments