Det blir tydligare efter möte med psykologen hur allt blev som det blev för jag försökte undvika det oundvikliga, att känna en viss känsla som jag burit sedan jag var barn. Avgrundsensamheten. Ensam queer i fagersta. Ensam i familj. Ensam bland vännerna som jag inte vågade komma ut för. Ensam i skolan. Ensam i England när ingen ville veta. Ensam under varje jul och nyår. Ensam på jobb för att kunna ha kvar jobb. Ensam om att låtsas vara någon annan på krogen för att inte bli nedslagen. Ensam bland syskonen för de inte visste vem jag var. Ensam om att gå ensam hem efter festen när andra gick hem med varandra. Ensam utan flirt, dejter eller relationer år efter år. Vem orkar känna så?
Jag orkade. Och jag måste våga känna så igen. För någonstans efter vägen har jag glömt bort att jag klarar av det. Visst har saker förändrats, jag är äldre, det har kommit och gått människor som jag kan vara mig själv med. Men efter så många viktiga år av att ha burit den känslan har den bränt ett hål och bosatt sig där och värker ännu. Jag bor ju kvar här där allt hände och det händer fortfarande och jag ser andra leva sina queera liv i de större städerna där jag inte kan bo. Ensam bland andra queers för jag inte klarar det de klarar.
Jag måste orka leva med det utan att tro att någon annan ska rädda mig. Det blir ingen romcom, inget nytt liv, ingen kärlek eller nytändning, ialla fall inte nu. Det blir nog snarare ännu mörkare och tyngre först. Men förhoppningsvis bättre sen. Förhoppningsvis bättre snart.
Xoxo
Bruksbögen
Comments