Pojkvänner: 0
Dejter: 0
Sexuellt våld: de 2 senaste träffarna som jag mins
Publikationer: 6 ish
Suicidfantasier: oändliga
Psykakutenbesök: 1
Hot till myndigheter: ca 3
Nya diagnoser fysiska: 1 (sjögrens syndrom)
Nya diagnoser psykiska: 0 (har redan maxat)
Misstänkta nya diagnoser
fysiska och psykiska: 43
Vi är alltså mitt i månaden och julen kryper sig närmare. I någon slags Bridget Jones anda har jag fått för mig att regissera eller kanske manifestera min egna romcom. Det började nog när jag och kusinen som bor i Karlstad bollade idéer kring julhäng, jag bor ju i lilla bruksorten Fagersta men brukar åka dit och hälsa på vid vissa högtider eftersom jag ändå inte hänger med min familj som bor här. Till saken hör kanske också att jag brukar ligga i soffan och götta mig till cheesy julfilmer hela December, oftast romcoms, som ett substitut för ett eget liv typ. Substitut för kärlek, närhet, romantik. Ni som inte redan vet så är det ju ingen jätte-hit att vara bög på bruksort i Sverige.
Skillnaden nu är att jag fått beslut om en inkomst som jag försökt få i flera år. Jag har nämligen flera diagnoser som gör det omöjligt att hålla ett jobb eller ens kunna utföra en återkommande anpassad aktivitet i och med oberäkneliga fysiska och psykiska svängningar. Så i slutet på November förändrades hela mitt liv med ett brev i Kivra. Vi får se om vi dyker ner i detaljerna kring det senare, men med en liten retroaktiv klumpsumma lagom till högtiderna så kändes det plötsligt viktigt att göra en omstart. Inte bara för det nya men kanske också en begravning för det som varit.
Vänner som gjorts slut med: 4
Vänner kvar: 2
Snitt på fyllor per månad
i början på året: 6
Snitt på fyllor i månaden nu: 2
Snitt på drinkar per fylla
i början på året: 10
Snitt på drinkar nu: 2
Jag fann mig i mataffären plockandes samma vanliga fattiga varor som om jag inte skulle ha råd att äta hela veckan ut, så som det varit senaste åren. Drog mig tillbaka till soffan för att jag inte orkade något annat eller såg någon mening. Hjärnan kunde inte ställa om eftersom jag levt under existensminimum så länge och kroppen varit i överlevnadsläge. Så, jag lär ruska om mig själv och visa att det här blir månaden som förändrar inför det nya året. Och hur perfekt kommer det inte, för det är väl lite så här det är för oss alla runt jul och nyår, tack och adjö och skål hej det nya. Med den välkomna klumpsumman bokade jag hotell i karlstad så jag slipper anpassa mig till att bo mitt i någon annans julstress.
Det var här det började, bruksbögens romcom, någon slags romantiserad bild av ett nytt liv, att åka bort och bli någon jag inte kunnat vara på så länge. Ett manus som ska bli verklighet skrivet med viben från Bridget jones filmerna, inspirerat av ändlösa filmer som The Holiday där Cameron Diaz och Kate Winslet byter Lyxhuset mot lantstället mellan olika kontinenter. Med konceptet från Julia Roberts i Eat, pray, love, jag hade till och med tänkt göra lite välgörenhetsarbete när jag är på plats, typ stå i något soppkök eller hjälpa några behövande på annat sätt, men det visar sig att sånt är så uppstyrt nuförtiden så det krävs att man utbildats innan vilket inte funkat eftersom jag inte landar på plats förrän 23e. Vilket egentligen inte är en sån stor grej men, min avsmak för tidigare jul och nyår gör att jag hellre hade funnits där för och hjälpt folk som faktiskt hade behövt det, just den tiden, än att hänga med massa priviligierade vuxna som irrar bort sig i prestationsångest för att försöka återskapa någon slags stämning som de saknat som barn och nu projicerar runt på varandra utan att vara ärliga och kommunikativa med sina egna känslor och behov. Jag känner mig liksom lite över den grejen. Och när folk gör samma sak med barnen som ursäkt, ‘’vi gör det för barnens skull’’, samma människor som härdar ut i en skitrelation ‘’för barnens skull’’, samma personer som inte söker psykhjälp av 40 olika anledningar trots de bor i ett land där de har den rätten och det privilegiet och hellre projicerar sin ångest och psykiska ohälsa på alla runt omkring, nej tack. Den får gärna stanna i 2024 även om jag är säker på att det följer med flera decennier in i framtiden.
Det är väl det här som blir grejen för mig, just i år, lyxen att välja mitt egna öde. Att inte längre vara i total överlevnadsläge, utan att faktiskt ha tryggheten att veta att jag kan mata mig själv igenom hela månaden, ta mig hem till trygghet om det skulle uppstå otrygga situationer, att kunna välja vad jag vill eller till och med mår bra av. MINDBLOWING. Alltså jag förstår att det inte låter mindblowing, och det gör det ju inte för mig heller när jag skriver det, men verkligheten är mindblowing så pass till den gräns att min hjärna och kropp behöver bevis för att tro det. Som en person som blivit bränd i relationer som har tillitsbrist, har kroppen lärt sig att bli sårad och kämpa, att bli fråntagen istället för att få, att vakna upp näringsfattig utan ork för att sedan vara tvungen att sätta en redan utmattad hjärna i arbete för att förstå hur man ska klara sig varje dag. Med olika myndigheter och insatser som varit mer krävande än hjälpande.
Psykmediciner utskrivna i
början på året: 4
Psykmediciner jag tar nu: 0
Ångestnivå början på året: 80% om 100% är total molekylupplösning
Ångestnivå nu: 50%
Besök hos ny psykolog
utan att göra slut: 28
För några månader sedan när jag med mitt personliga ombud och psykteam bestämde oss för att ansöka om denna ersättning igen, efter att ha slagits med myndigheter och domstol för några år sedan, sa psykläkaren ‘’jag trodde aldrig du skulle överleva till nu’’, ‘’jag trodde inte att du skulle leva länge till när vi träffades för 7 år sedan’’. Men uppenbarligen överlevde jag. Och nu ska jag tydligen bli huvudrollen i min egna romcom!
För tillfället har jag och psykologen kommit överens om att apparna för att träffa folk inte hjälper mitt mående, snarare tvärtom, ökar min ångest som leder till både mer risk för alkohol och riskfyllda sexuella sitautioner vilket i sin tur leder till att jag blir utsatt för sexuellt våld, vilket vi inte riktigt har råd med just nu. Så närhet har varit ‘’off the table’’ ett tag. Eftersom det inte finns några andra sätt att träffa andra queers häromkring, och som ni nu vet har jag inte direkt haft ekonomin att åka till större städer. Så nu jävlar. Ja nu jävlar vadå? kan man ju undra.. Hade jag åkt till Stockholm hade det ju funnits queera pubar, klubbar, bastuklubbar, sexklubbar, appar för att hooka, skeda, hångla, knulla, kanske till och med gå en promenad, fika, dejta, gå på events och vara vänskaplig och social. Oändliga möjligheter. Nej inte riktigt oändliga möjligheter men, det hade funnits möjligheter i alla fall, vilket alltid känts som ett lyx när man kommer ifrån där jag kommer ifrån, fattigdomen av närhet, känslokyla, homofobi, ensamhet. Men det har inte varit oändliga möjligheter ens i storstäderna, för det har alltid skett på ett sätt som inte känns tryggt. Så vad fan har jag tänkt ska ske nu då, just i Karlstad med tanke på min romcom-vision? Ett litet tillägg är att kussen har nyårsplaner och jag råkade glida in för att kika på tillgängliga boenden i Oslo, eftersom jag en gång för massa år sedan var på en gaykrog där. Så vibe’en är att jag åker hemifrån, har med mig en bok, är som en independent woman som bara wingar sig fram och är spontan, typ sitter i någon hotellbar eller ett fik medan andra stressar förbi och om någon frågar vad jag gör, varför jag inte har planer, då slänger jag med mitt obefintliga hår som Trixie brukar stryka håret bakom örat även när han inte är i drag, eftersom jag också är skallig som Lasse Kronér inte som Vin Diesel, och svarar lite sådär läskigt närvarande med sektblick som Carola (för att väcka intresse) men samtidigt nonchalant och mystiskt svår (för att inte skrämma bort totalt) ‘’jag firar inte på det traditionella sättet’’ .
Bråk med socialen: 3 (som jag mins)
Livsomvälvande beslut
från myndigheter: 2
Större ändringar i kost: 2 (Glutenfri + vätskeintag)
Utställningar: 2
Ridit nya hästar: 2
Men redan nu känns det ju som en lögn, för jag är ju planlös mot min egna vilja, som jag är singel och ensam ofrivilligt typ. Om that makes sense. Jag är ju inte det för att jag valt att vara independent och strong och egentligen har massa alternativ som står på rad som jag dissat. Eller? Alltså jag har ju vissa alternativ men jag tycker ju aldrig de är vettiga, rimliga eller bra. Lite som Carrie Bradshaw ska jag sitta där med min dator och skriva den här texten som blir ett synopsis eller manus till min romcom, och kanske ställer mig själv frågor som ‘’har jag psykologat sönder mig själv till graden där jag inte längre går att leva med? Kunde man leva med mig tidigare?’’ Fyfan vilken hemsk tanke. Både att ha psykologat sönder sig själv, grävt runt i sin egna röv så djupt att man inte längre är älskvärd, Man sätter gränser till höger och vänster som ett barn som lär sig gå bara stapplar omkring och river runt, så famlar man runt i hopp om att hitta vart gränserna är för när det går för långt och när det käns bra. För man var så jävla borttappad från början. Så var det ju. Det är lätt att glömma. Visst kan det se ut som om jag var lättare att älska förut, för visst har pojkvänner och dejter och kk’n och massa vänner funnits där när man var yngre och mer medgörlig och snyggare. Men jag har ju knappt känt min egna kropp, knappt vetat när det börjar göra ont. Knappt vetat skillnaden på mitt och ditt. Som om jag aldrig hade en chans från början. Är detta en chans som jag får först nu, när jag fått veta att jag får in pengar varje månad som faktiskt tar hand om de mest grundläggande behoven och även tillåter det jag vill, inom rimliga gränser. Är det här första gången som ångesten över att få allt att gå ihop, kan sjunka till en tillräckligt rimlig nivå för att göra plats år resten av kroppens behov, resten av personlighetens person. Är det först här jag både kan fysiskt läka alla sjukdomar jag samlat på mig under åren men också allt jag jobbat med psykologen, som i motvind, bara för att se till att jag kommer till nästa möte. Kommer igenom nästa månad, överlever från år till år. Slutet på år 2024, är det här början på livet av självförverkligande som de flesta andra lever? Och hur fan får jag detta från en depressivt utdragen psykologisk thriller till en romcom?
/Bruksbögen
Comentários