top of page

Kära Mr. Bruksort

Vad håller vi på med egentligen? Jag vet inte hur mycket mer jag orkar!

 

Ett vagt minne spelas upp - att vi en gång dansat till samma takt. Men det är som om vi nu rör oss till olika musik. Ditt soundtrack skiftar mellan hårdrock och bedövande tystnad som bryts av krigslarm medan jag rör mig hackigt till en upprepande skiva av psykedelisk pop och jazz. Och vår fylla är alltid bakfull. Smekmånaden på landsorten är över sedan länge. Vresig, kall, med bitter eftersmak. La vi oss utan att borsta tänderna? Glömde vi betala el-räkningen? När jag vaknar glad, tar du något ifrån mig. När jag är redo att lämna dig har solen aldrig lagt sig skönare över din horisont. Hur håller du mig kvar Mr. "Här får du livstid"?

 

Plötsligt mjuknar du och behöver mig. Dina tomma, dammiga gator längtar efter mina levande steg. Ditt stela, vädrade yttre väntar på att jag ohämmat och passionerat ska bryta loss dig från rostigt stål. För även du vill väl veta hur det känns - att leva med pulsen, nerven, med orden på sin ärm. Att inte alltid bita ihop och spela oberörd. Även du är väl sårbar?

 

Jag nöjer mig med det lilla som just då alltid känns stort. Så stort som det bara kan bli när man får någon som inte alls är glad av sig att skratta eller le. Som när jag var liten och ville vara bra för mina föräldrar. Att dom skulle se mig, även dom sidor jag inte vågade visa, och tycka att jag var det bästa som fanns. Men det blev ju inte riktigt så. För dom hade aldrig mött någon som jag. Har du någonsin haft en relation med någon som mig? Stannade någon som jag någonsin kvar? 

 

Jag vet att jag lämnat dig några gånger. Det blev för dark, och kändes som om du redan gett upp. Men när jag behövde komma tillbaka fanns du alltid där - oföränderlig. Och när du inte var 100 var jag bara en tågresa bort.

 

Något i mig har vant sig vid det vakuum av liv som uppstår mellan oss. En överkänslighet när jag är någon annanstans och ska leva ut men istället blir överväldigad. Det fanns liksom inga krav med dig, inget på låtsas, inget att uppnå. Och ändå kunde jag spendera min tid med att vara stressad. Inget hände men ändå kunde jag ha fullt upp. 

 

Hur är du mot nya ögon? Vad gör du med en ny själ? Låter du dom gå? Samlar du dina bästa egenskaper till stunder när jag inte ser på? Omringad av vackra vyer, småstadscharm och lager av oupptäckt historia. 

 

Hur var livet mot dig förut? Tog någon hand om dig då? Det kan vara svårt när dom runt omkring utnyttjar ens bästa men inte värnar om det som är skört.

 

Evigt din

bottom of page